Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1843, sida 1

ig. Ändrar preussiska regeringen ej system i letta hänseende, så kommer den säkert, inom ort, alt skörda de bittraste frukter deraf. Såunda räsonnerar vår interlokutör deröfver: Förbudet mot Bruno Bauer, att hålla föreäsningar i Bonn, eller som det heler hans betagande af venia docendi, låter möjligen försvara sig, emedan hans sträfvande alltför mycket tycktes syfta på upplösningen af den rådande kyrkan, för att tillåta honom att öra sina krafter på blifvande religionslärare. Han lefver, för öfrigt nu, tillika med sin, lika tänkande bror, i Berlin. Men att förklara en kristlig stat sålunda, att hvarje regeringsåtvärd måste utgå från ibeslagarna), och hela förvaltningen blott! ledes i pielismens anda, det är ingenting annat, än att återföra oss i tiden af det mörkaste påfvedöme och att beröfva oss hvarje andig frihet. Motståndet mot dylika åtgärder visar sig derför också i hela folket och obskuranternas alltför tidiga jubelskri har derför också redan aftagit något, ehuru, i sjelfva verket, Cullusministrarne Fichhorn, Thiele och Stollberg ännu företrädesvis handla i denna syftning, och särdeles vid utdelandet af embeten och ordnar, ganska mycket ses på candidatens fromhet. Det väckte derför, för någon tid sedan, stort uppseende, då i en af Vetenskaps-Akademiens offentliga semmankomster, Geheimerådet v. Raumer, i konungens närvaro, höll en föreläsning ölver Fredrik II:s religiösa medvetande, och dervid rent ut förklarade det såsom en olycka för en stat, då en konung företrädesvis gynnar en särskild religiös äsigt; ty en konung bör, säsom sådan, jemväl vara upphöjd öfver de religiösa partierna, emedan eljest hycklare tränga sig till honom, för att tillskansa sig makt och äreställen, genom sin föregifna gudsfruktan. I rak motsatts häremot har en prest Gossner, på predikstolen, utsarit i de hårdaste, för att ej säga plumpaste ord, mot offentliga och enskilda maskrader (konungen bar, som hvar man vet, i senare tid sjelf gifvit högst lysande maskrader), och prosten Arndt har förklarat Berlin för Sodom och Gomorra samt Magistraten för det höga rådet, som dömde Christum; så alt Magistraten ansett sig böra anklaga Arndt inför konsistorium; men det torde nog gå här, som öfverallt: den ena korpen hugger ej ögat ur den andra. Ärndts predikan är också tryckt. Arndt har redan förut i en predikan, ifrat emot den offentliga utställningen af den herrliga, af Kiss utförda Amazongruppen, såsom varande ett hedniskt konstverk, och likaledes lålit trycka denna predikan. Begge predikningarne äro eljest utan allt värde, och hafva, endast genom dessa skandaler, erhillit ett slags rykt barhet. Sådan upprörande uselhet får imellertid passera Censuren, under det men gör allt, att qväfva välgörande sanningar i politiken och religionen. — Ett eclatant bevis på vederbörandes stämning är, att årsdagen för grundan) Sedan Biskop Heurlin inkommit i statsrådet, torde det snart äfven bli så här i Sverge. Hvilka lofvande utsigter. Väl är imellertid alt han, hittills åtminstone, ej tyckts vara pi etist, men att ban kan bli allt hvad ban vill 1 hafva i radan coff