Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1843, sida 2

som värdade henne. Den döende emottog honom med en förunderlig sinnesnärvaro, hvilket ingal Hr Catalan den tankan att man, om aftonen förut, haft för afsigt att hindra hvarje samtal emellan honom och henne han skulle förhöra. Marquisinnan ville i början ingenting berätta af hvad som hade passerat, sägande sig icke kunna anklaga och förlåta på samma gång; men Hr Catalan gjorde henne begripligt att hon framför allt var skyldig rättvisan sanning, emedan den annars, i brist på bestämda underrättelser, lätt kunde misstaga sig och i ställe för den skyldige drabba den oskyldige. Detta senare skäl bestämde Marquisinnan, som nu berättade honom alla detaljerna i denna förfärliga händelse. Dagen derpå skulle Hr Catalan återkomma; men då var Marquisinnan verkligen sämre. Han öfvertygade sig derom med sina egna ögon och alldenstund han visste ungefär allt hvad han ville veta, visade han icke någon vidare enträgenhet af fruktan att trötta henne. Från denna dag blefvo verkligen Marquisinnans plågor så våldsamma, att hon, oaktadt den ständaktighet hon alltid visat och som hon försökte att bibehålla ända till sin död, icke kunde afhälla sig från att uppgifva jemmerskrik blandade med böner. Således passerade den 4 och en del af den 5. sSlutligen dog hon denna dag, en söndag, mot kl. 4 på e. m. Straxt öppnades hennes kropp och läkarena intygade att Marquisinnan var död endast och allenast af det starka giftet, emedan ingen af de 7 värjstötarne varit dödlig. De funno magen och inelsvorna uppbrända och hjernan svartnad.