Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1843, sida 2

r.272 lrar det ringaste utöfver de allmänna ingrelienserna i en orlosssedel: Pärlighet, nyk(erhet, höflighet och beskedlighet.? Imedertid är det nu så ställdt, att ingenting mer in dessa egenskaper (och icke ens alltid alla de på en gång), som äro oundgängligen nödvändiga för en dräng att få tjenst hos en enskild, förslå fullkomligt att skaffa höga tjenster i staten, så snart subjektet är i besiltning af vissa tillfälliga och af egenskaperna oberoende fördelar. För alt nu återkomma till värd-middagen, så lärer en besatt anarki dervid rådt. Med denna anarki förhöll det sig imedlertid lika så, som med många andra tillstånd, hvaråt åtskillige älska att ge namn af anarki, emedan icke just den styrer, som de önskade se styra; oreda och ostyrighet uppkommer icke nödvändigt derföre. Vid ifrågavarande tillfälle spordes ingen annan oreda eller förargelse, än hvad som förorsakades af den person, hvarifrån all reda och styrelse bordt utgå enligt deras be2repp, hvilka så lätt drömma om anarki. En ohjelplig kläda att tala i hvarje ögonblick och om all ting vidlåder bemälde notabilitet; och i synnerhet var den märkbar, sedan en mer än loslig portion sludium var intagen. Ilvar semte minut öppnades munnen till ordspråk; och talen, som vanligen börjades med Jag N. N., beslägtad med konungar och Furstar, genom nåd anförtrodd vigtiga värf etc., blefvo slutligen alltid vid ingången albrutnna genom rop på vaktmästare o. d., så att sällan kunde utrönas, hvad häraf bordt blifva, hvilket utan tvilvel var skada, att döma efter vissa, som bunno till någon utveckling, t. ex. proposition om en skål for Gud. Under konversationen efter måltiden lär hafva vankals vissa härda nötter alt knäppa. Talaren vände sig till en af de närvarande och frågade, huru han skulle kunna vinna sin brinnande önskan att blifva populår, och fick till svar: 4:0o skall Tit. icke dricka sig pirum och 2:o icke prata så mycken strunt.? En annan, aom talaren begärde att få omfamna, svarade: det kan vara onödigt. Mycket mera skulle vara att berätta om dessa uppbyggeliga scener; men det nämnda kan vara tillräckligt. Skulle någonting betydligare derom komma till allmänhetens kännedom genom tidningar, så vore mannens lycka orubbligen besästad. Den bästa rekommendation är courage politique; och med detta politisha mod menas ingenting mer och ingenting mindre, än att hafva varit esterhällen i tidningarna. Det vet den nye Post-Kommissarien i Ystad; och att många andra ana det, synes af dagliga företeelser. Hvar och en vet naturligtvis sjelf. bäst, hvar skon klämmer; och ju mera rädd han är för eld, desto större sympathi känner han för dem, som han ser stekas. Man borde tycka, att modet måtes efter den grad af ständaklighet, hvarmed de uthärda plågorna; men det är icke så; modet uppskattas efter de nödrop, som undfalla delinqventen, och de förskräckliga muskel-ryckningar, han visar. Grina och voja Er dugtigt, och Ni är en komplett hjelte! Lef för dagen och i dagen! Bry Er icke om framtidens omdöme, som är så aflägset ; dagens bör Ni söka tysta med skriande eller med — kontanter. Med dylikt kan dagens historia köpas; framtidens är dyrare: den kostar handlingar. )anco-styrelsens förfarande väcker stor uppmörksamhet: men det väcker äfven en viss belätenbet hos de underdånige. Med så myc ken sorgsenhet, som kan kommenderas, säga de: detta är allt för bedrösligt! visserligen! ja! men Ständerne hade också bordt år 4834 bifalla förslaget om 72 2:s förändring; hade I regeringen haft sin hand med i bankens styrelse, så hade de här besynnerligheterne nog blifvil afbåjda ete. ete. Denna förebråelse och dessa sörespeglingar äro dock förhastade. Banko-styrelsens åtgärder må vara hurudana som heldst, så äro de dock icke sämre, än regeringens sinanciella bragder i allmänhet visat sis vara; och derpå äro låne-förslagen 1854 ett lefvande bevis. Dessutom äro en regering och hennes system stundom ganska sealifvade, såsom erfarenheten visar ; men hvart femte är kunna Ständerne ombyta sina sullmägtige, om så nödigt befinnes. Huru det nu skall sluta med allt detta hrånglet, det är svårt att förutse. Fullmägtige hålla fint uli, som man säger; och eget är att de liberalaste och de minst liberale ibland dem synas synnerligen ense i den omtvistade punkten. De sednare spekulera möjligen på ati icke inskränka sig till klagolät ofver det fram larna (1854 ärs afslag på den nya 72-an), utar äfven att få arledning till projekter för fram: tiden, eller om 72:ans återbringande å bane Vi få väl se. Den hätskhet hvarmed Minervfaller öfver Dagl. Allehandas anmärkningar mo Banko-styrelsen, tyckes lörråda, att några Ro: senbladska liktornar råkat i klämman; ty Hi Schartau och de öfrige försäktarne af det låga piaster-priset, af det dubbla dukat-priset o. 8. v. dem skulle nog Minerva med glädje abandonnera åt gisselen.