Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1843, sida 2

de smälta harmen öfver den föga sramgang de rönt, försökte utsprida det ryktet att Markåkinnan endast var en skön bild och hennes dygd al samma slag som statyernas. Ven alla dessa rykten måtte berättas och återberättas så ofta som helst, så snart hon visade sig i en salong, så snart bennes sköna ögon och ljufva småleende med ett obeskrilligt uttryck beledsagade de nätta, snabba och sinnrika ord hennes rosenläppar sramsade, då omgass hon och hyllades af dem som varit mest intagna mot henne och de måste i henne erkänna ett skapelsens mäslerverk, närmast fullkomligheten af allt hvad Gud diuills skapat. Hon njöt då en triumf som förtalet icke kunde skada och som smädelsen förgäfves ansträngde sig att fläcka, när man fick underrättelse om det skeppsbrott franska galererna lidit i sicilianska farvattnen och deras befälbafvares, Markis de Castellane, död. Markisinnan visade sig vid detta tillfälle sådan hon alltid hade varit, from, god och full af känsla för det passande. khuru hon aldrig känt någon serdeles liflig böjelse för sin make, med hvilken hon knappt lefvat tillsammens ett ar af de sju deras ägtenskap varat, så drog hon sig likväl tillbaka, så snart hon erhällit denna underrättelse, till sin svärmoder, Madame dAmpus, och afbröt fullkomligt allt umsänge med den stora verlden. (Forts.) Å—c —