Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1843, sida 2

UT f 1 lU1 f1II all CM dU8S!IIg Dlåtsman bildas på annat sätt än hvarje annan duglighet i hvilket fall som helst: genom uppmuntran och saderlig omvårdnad: Alla ropar på reformen, utan att framlägga något bättre. Man håller sträng räkenskap med statens Embetsmän, utan att erinra sig hvilka oerhörda hinder de bafva att öfverstiga, usan att erinra sig det Sveuska Folkets väl beror deruppå, all Embetsmannen och Embetet icke nedsmutsas. — 1840 års riksdag uppvisade visserligen aktade Medborgare med god vilja, men olyckligtvis misstog man sig om hvad som mest påkallar en hastig hjelp, man stridde icke för reformer i det som oundvikligen måste reformeras. Resormer måste ske beräknadt efter något öfrvervägande — systematiskt, icke hastigt och obetänksamt, de påkalla då nya hasligare, farligare. De måste börja enligt mathemalikens vanliga reglor från basen, icke från kronan. Det är med Statens liksom med trädets organism, man måste börja med att stäcka jorden och roten på det att stamgrenar och krona må blifva friska, härliga och rika. Uppfriskar man endast en af dessa delar, så sönderfaller ändå det hela. Herr Rääf hade icke så orätt då han på 4840 års riksdag yttrade att Sverige stod med ena foten öfver afgrunden. Man bör härvid blott erinra sig, att en Stats, en Nations steg icke äro lika hastiga som individens. Och att det således dröjer ännu en tid lång nog för individen, innan detta steg blifver uttaget, men olyckligtvis kanske allt för kort för Nationen. Tiden är inne att med allvar tänka på huruvida Sverge skall framdeles blifva en sjelfständig Stat. Vi ega en skön Konungastam vid hvars fot sköna och kraftiga plantor födas, en honungastam beundrad och aktad på grund af personlig tapperhet, skönhet och snille af Europas nationer. Är det då endast Svenska Nationen, som icke längre älskar skönhet, tapperhet och snille? År det då Svenska Nationen, som icke längre vill bryta sin föda ur jernhärda klippan och dela den med älskade konungatelningar? Är det just härigenom den vill visa sig upphöra att vara hvad den fordom varit, storsinnad och gifmild på hvad den i sitt anletes svett med jernhård vilja srambringat. År det da icke mera denna nation som stridde för sin frihet under Gustaf den 4:stes sanor, är det då icke mera denna Nation som uppoffrade allt for Carl den 12:te! Är det då icke mera denna Nation ur hvars sköte en Gustaf den 2:dre Adolf utgått, är det då icke mera denna Nation, som stridt för Europas frid på Löltzens slätter? Är det då icke mera denna Nation som fordom med välbehag lyssnat till Dalins, Bellmans, hjellgrens, Leopolds, Oxenstjernas, Lidners, Siangnelii, Franzäns och legnrs Fosterlandslyror, är det då icke mera den Nation som ammat en Carolus von Linn, en Jacob Berzelius, är det då icke mera denna Nation som ågde minnen och en framtid?!!! Vi komma då till den frågan: Hvad är för det närvarande att iakttaga för afbjelpandet af Embetsmännens och folkets olyckliga belägenhet? Svenska folket hvars moralit i 400 år gått tillbaka, under hvilken tid samiljebanden blifvit nötte och Landet deladt i Politiske partier, bar för det närvarande att lösa ett stort och svärt problem, det att åter göra sig till nation. Detta svåra problem löses icke i ett ögonblick, hvarken genom sormsörändringar eller andra hocus pocus, älven af snillen. Dertill fordras en längre period af år, under hvilka styrelsen allljemt måste närma sig grundlagens anda. Man måste en längre tid styra efter principer, byggda på religionens grund, icke på Nyckens och inirigens, och alldrig genom ett enda drag visa sig vika derifrån. Minst måste man invålja i Rådet sådane personer som lerr IHeurlin, hvars moraliska egenskaper naionen icke känner, tv härigenom upkommer innu mera misstroende till ett Råd, som hvarken visat duglighet eller eger folkets förtroende. Det är det kommande slägtet, man synnerigast bör lägga sig vinn om och värda. Gerom detta slägtes religiösa, ädla och litterära bildning, genom återuplifvandet af familjebanlens helgd och genom understödjandet af äkenskaps ingående synnerligast inom de högre lasserne, kan möjligen i en framtid det stora problemet lösas och Svenska folket åter brinvas till enighet, vänskap, kärlek, religion och sU hvad som sammanknyter folken till nadiorer. Detta bör i synnerhet tillämpas på de ongifvande folkets kmbetsmän, presierliga, ciila och militära. Hittills har man sällan frågat efter vid de ciila Embetenas tillsättande, hvarken det ena ller det andra, slumpen och relationen hafva illsatt dem. (Forts.) Insändt. HGHA: :: ma cs a rr