jag: Nåd, näd, döda henne intel! vid styckets slut föll jag i vanmakt. Jag betraktade min värd, han var alldeles upp: rörd — ur hans ögon blixtrade en strale al poesie; denne man, som blott erhållit en mycket ringa uppfostran, tycktes vara helt och hallit inspirerad af sitt amne — passionen. hade galvaniserat denna eljest så hvardagliga organisalion. — Nå, ni förlät väl er hustru? — Ja, sade han, jag räckte henne han: den, och sade till henne i närvaro af det frän mande sruntimret: arma varelse, må Gud särlat dig så som jag gör det, och utplåna ur våra synders bok den, som med en ögonskenlig viss het anklagar diz. Min bästa värd, svarade mig det srämmande fruntimret, vid den korta lesnad, Gud ännt skall skänka mig, svär jag, att er hustru äl oskyldig; en dag skall komma, då jag skall be visa er allt. vack! denna dag skulle aldrig uppgå. Efte en Concert spixiuel, vid hvilken den srämman. de damen biträdde som sångerska, sjuknade hor — för alt aldrig mer tillfriskna — hon dog — dog, och tog min hemlighet med sig i grafven Min hustru ville ej rättfärdiga sig, emedan, sad hon, hon då måst bryta en ed, som man låti henne aflägga. — Jag har frågat den dödas man och han har sagt, att ban ej vet något härom och jag tror det ocksä, ty han är en man, son ej ljuger. Och så är min lycka innesluten i el likkista med henne, som var den enda, hvil ken kunnat återge mig den. — Men deua ä ännu inte det märkvärdigaste af min historia