48 2. Reg. formens ord lyda: konung ens Lofs stir under Dess enskilda styrelse; kunnande han håruti förordna som honom godt synes. Alla beställningar vid sitt Hof må Kohungen efter behag tillsätta och derisrån afta al dessa ord har man ansett sig exa rittiske c att till hiosvets hedersplatsar utse hvem man bebagar, Paul eller Pehr, utan. att fråga efier den lils princip eller anda, som genomsår Sverges Grundlag. Man har således utdehat Hofvets hedersplatser uteslutande till Adlen. Åtminstone känna vi icke någon ofrälse som blitvit henådad med en sådan. Detta sätt att utdela nationens hederstecken lärer väl icke vara öfverensståmmande med Grundlagens anda (möjligtvis med nämde å2:s ord). Hos en nation, hvars Stats-Religion är jemlikhet inför Gud, bvars kyrkas värdigheter och Embeten skulle tilldelas endast åt den personliga förtjensten, hvars alla Civila Embeten endast skulle tilldelas efter förtjensl och skichlighet, icke ener börd, hvars alla individer äro lika inför Dorverliga lagen, hvars lagstiftande representanter, af hvilket stånd det vara månde (skulle) anses lika, hvars 400 åriga strid och usarmande varit för en conslilutionel srihet, som ice vill veta af annat än själens adel, Embetsmanus-adel eller duglighetens aristokrati, der, säger jan, skulie det åålverensstämmande med Grundlagens anda, all tilldela honungens och 1 hederstecken, sörtroenden och den heliga rättigheten all personlizen omgisva landets Fader, at män, som aldrig sactiskt inför nationen ådagalagt att de äro duglige eller värdige detta förtroende? Vi tro åfminstone alt det vore mera öfverensslämmande med andan i Svenska Nationens Crundlag att Konungens Hof tittar och dermed förenade Embelen anförtroddes Rikets Emhbhetsmän, frälse och ofrälse och dess 8 å luste srälse och ofrälse Söner, i händelse Nationen ville erhänna nögot slag af bårdsadel. Mången, som icke ser djupare in i lingens ställningar och förhållanden, shulle tro att detta förfarande icke inserkar på nationens och individernas lycka och olycka. Dessa höra doch sill dem, som icke äro Statsmän. IIrvad ör det väl som mera bidragit till sönderslitandel af individernas förtroende sins emellan, till mindre sielfständighet, till alund och till ea lyv. som icke Grundlagens anda erkänner, än just det att tilldela heder ål dem, som ej parsonligen visat sig vara deraf förtjente? llurn är vål detta öfverensstämmande med Grunillagens anda, all en Yngling. en Kammarjunkare på 20 ar, som aldrig gjort det ringaste för föderneslandet, eger tilltride vid konungens Taffel sramför en man, som i hela 20 åa 50 år troget ijenat Konung och Fosterland, en Ledamot al konungens Höasta Nämnd eller i ett af Rikets Collegier. att en sådan Yngling vid msna högtidligheter tager högra handen srån aklade civila sjenslemän, som grånat i Slateus tjensl. (Forts.)