Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1843, sida 2

:oOo örstora, då är konservatismen i silt rätta ele-se nent och försvarar med lif och blod sin rätt till Ja sdamnet. ben reaktion, som för närvarande ge-ssi omgår största delen af Europa, är härpå etl lI efvande bevis. Man må icke föreställa sig, att sse le företrädesvis sig kallande konservative egentigen vilja. upprätthålla, hvad som är, eller och terställa blott hvad som nyss var; nej, de äro erna redobogne att gå sekler tillbaka och uppöka gammalt, för att få föremal för sin bevainas-Iusla Bland dem, som velat spela de ilriasle konservative t. ex. i England, äro prelaerne och de gamla universileterne; och nu arveta just desse, eller ålminslone ganska minga bland dem, på den sedan tre sekler tillbaka afkafsade katholicismens äterinförande. Nära noc så samma sätt förhåller det sig i vissa delar af kyskland och Schweitz; och om det icke precist an sägas, att det är de konservative, som sjellve irbeta i värfvet, så är det dock säkert, att de icke e andras arbete derutinnan med lika ovilja, som de se bemödanden i motsatt riktning. Och månne icke insprak på själafrändskap med de konservativa siren göras af dem, som nu i Pohlen bedrilva öfveråndakastandet af icke blott Sociala, utan älven relisiösa författningar? och är det alldeles säkert, utt icke konservativa fjädrar få tjena till soarkhlaåde ifven för förstörarne af all nationalitet och esammal författning i Lissland o. s. v.? Desse förstörare skryta just med att vara beskyddare för ail sgitimitet; och hörer icke den till konservalismen ? Manne icke våra konservative snart hafva; alt vänta sig qvitto på sitt pladder om Finlands nationella sjelsständighet, som skall hvila på en företrädesvis konservatif autokrats konservativa — — löften. Provinserne på södra sidan om finska viken tyckas hafva ett svar att meddela på frågan. R — -2 — 1T— — — — — — — : Noyalist betyder anhängare af konunga-magt:l, men han är icke, enligt ordets primitiva och egentliga mening, nödvändigt anhängare af en viss konung. Napoleons anhängare voro likaväl royalister, som Bourbonernes; och äldre hås der förete långa strider mellan royalister och: royalister. Åtskillige finnas, som aldrig föreställa sig, att detta förhållande kan upphöra: och så skrämas de, vakande och sofvande, af drömmar om medtäflare och thron-pretendenter och om anhängare, som dessa skola hafva. Det är så angenämt att föreställa sig alla menniskor såsom anhängare af en konung, om än denne råkar alt icke vara den rätte. Hvilken han minde vara, är då frågan; och den tycker man vara mindre vansklig än en annan, som spökar, nemliven om en konung skall vara. benna fråga åter lärer vida mindre finnas i verkligheten än i vederbörandes fantasi. Mot en, som på allvar diskuterar, huruvida konung skall vara, finnas tusende, som betvifla nödvändigheten af godtycke; och dessa har man olverenskommit att kalla republikaner, om de än aldrig tänkt på republik. Saledes om vi vilja noga undersöka, hvad de, som skryta med titelen af ropalister, rätteligen mena med sin royalism, si skola vi finna, att det är autokrati, godtyckets välde, och att de gifva namn af republikaner åt alla dem, som väl anse konunga-slyrelse nödvändiz, men vilja böja den under lagarne. Och man fir vara glad, om de hålla sig vid namnet republikan; äro de vid vresigare lynne, så vankas det revolutionärer , — nivellörer?, — anarkister, samhälls-förstörare? och annat desso likt. Till royalisterne höra, eller rättare en afdelnina af ropalister äro de s. k. legitimisterne, nya dynastiers busar och förskräckelse, men till hvilka de dock se med kärleksfulla och längtanslulla åögon, och dem de tycka sig skönja, å!ven der inga finnas. Man bäfvar för dem, man ville så I gerna försona sig med dem, under det man deremot bäfvar för godtyckets fiender, men aldrig: vill sträcka sin försonlighet till. dem. Å Devoueradle äro åter en helt annan race. De äro icke nodvändiat konservative, icke legitimister, icke ens royalister. Robespierre och Cromwell hade lika väl sinapdevouerade, som någon I monark haft dem. Imedlertid hafva vi vant oss att räkna dem bland de skarpaste royalister; och de äro det här och nu, om de än icke äro det allestädes och alltid. Bland deras utmärkande kännetecken är, att de hafva i det hela ingen tro. ingen öfvertygelse om saker, utan blott en I säker instinkt att fästa sig vid personer, dem nemsligen som för ögonblicket hafva masten i hand. På dessas tro och vilja heror det, hailken tro och vilja de devouerade äga. Derlsäre har man I också selt och ser dagligen personer, som icke blott tjenat, utan med innerligt devouement omfattat den ene magthafvande efter den andre, under en läng lifstid, utan att någonsin vika från honoen, ätminstone icke förr än lyckan och magten vikit. ben ene magtinnehafvaren må hafva varit religions-bespottare, den andre andältig, den ene rättvis, den andre nyckfull, den ene I mycket despotiskt sinnad, den andre mindre — lika godt! devouementet har räckt till för alla och skulle hafva räckt, äfven om en händelsevis varit republikan; den devouerade hade säkeri i samma stund fått en anstöt af republikanism. Det är visst icke alla devouerade, som den lyckan träffar att få visa sitt devouerade bjerta för så många herrar; men andan och uppsätet äro