Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1843, sida 2

(Insändt). A propos! Ni har läst Göthen för i lördags? o ja, ni ville ju också njuta af en insänd artikel, som på förhand blifvit prisad af Herr Magister Ekbohrn för sitt ovanligt vårdade språk och sin sanningsenliga och öfvertygande anda. — Na, Ni har alltså varit viltne till, huru man på ett ovanligt vårdadt språk kan utösa det mest gedigna ovett. Detta är ju vackert, eller hur? — Såkert gratulerar Ni undertecknad, att ban ännu är i stånd att föra pennan, att han icke blifvit totaliter krossad af ett anfall med sådant berserks-raseri. Men se, med all sin uppilasta moral och logik, med sjelfva sin forordade öfvertygande anda? hugga de vreda Insändarne sortvisladt — i vädret. Detta tillåter mig att lugnt åskåda deras ridderliga gester, och att dervid belysa några glanspunkter i deras snygga beteende, såsom pennfäktare. Huru vårdadt Herrar Insändare tagit bladet ifrån munnen, derom finnes säkerligen blott — två röster, nemligen å ena sidan den läsande allmänhetens, och å den andra Herr Magister Ekbohrns. En dramatisk skizz bar föranledt Insändarne alt falla pennan?; — för att fördöma denna sbizt? åh ja, det också, — men lika mycket, för att öfver mig — författaren — äfven i moraliskt afseende uttala förkastelsedomen. Deraf kan ni lira er logik, att författaren måste nedskällas i sin egenskap, som enskild person, när hans litterära produkter skola nedsättas med redlig vilja och genom esanningsenliga anmärkningar. Hvilken humanitet och ädel grannlagenhet ligger ej deri, att insändarne, emedan de finna mig teckna lasten träffande, med säkerhet, komma till det omdöme om mig, att jag lätteligen skulle kunna anses för ett skölebarn srån sjelfva bordellerna och en kopplarnas trognaste lärjunge: hvilken öfvertygande anda i denna slutföljd! Huru väl och vårdadt sagdt! bet är, för att icke lemna bevis på likgillighet för moralitet i handlingssltt, som insändarne sramkastat det der omdömet. beras humanitet tyckes ej tillåta dem att tro på möjligheten, det jag skulle kunna ega så pass försattare-gåsva. som erfordras, för att inlägga lit och hållning uti en komposition efter santasien. —det jag förmådde annat, än handverksmäsist porträtera en verklighet, som jag nosa sixerat med lekamliga ögon. Som sagdl, deras redliga vilja förbjuder dem bvarje vänlig tanka om mig, hvilken de kanske icke en gång anse för sin medmenniska. — Deras yttrande om adagalagd säkerhet i teckningen skall ni också alls icke taga för opartiskt beröm, — hevare oss! — här är visst ej fråga om beröm, ej ens om en recension med ärlighet och lugn