Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1843, sida 1

af sitt inre värde; så skrider hon genom den stora, blåa, oändliga himlasalen. : Bland flickorna och bland dufvorna, mina intagande läsarinnor, äro de, de värsta och dej som minst passa för det vänliga, husliza dufslaset, som mest utbreda sina brokiga halsfjidrar, och pråla och skifta dermed. Hvarje ny mode-artikel, som en flicka sätter på sig, är ett nytt fönster, hvarizenom hon vill se verlden och ses af den; men ett fruntimmer och ett rum, som bar mycket fönster, äro bra till sysslolöst gapande ut på gatan, men det är ej trefligt alt bo der. bå det är många fönster på hjertat, så finns der få solida väggar, der är blott litet rum för den husliga sällhetens, kärlekens. dygdens och fornöjsamhetens nödiga möbler. En slicka bör vara som violen, man bör ej se henne förr än man uppsöker henne, förr ön man bockar sig djupt, för att plocka henne; men en flicka, som bär alla färger, för att ådraga sig allas blickar, är såsom den doftoch hjertlösa tullpanen, hollken koketterar med sina brokiga sammelsblad, tycker om sig sjelf och som blir beundrad, beledd, men aldrig plockad af kärlek. Enkelhet! det är den första, ja nästan enda artikeln i nipperhandeln: Den sköna själen ! Smaken, mina älskade Läsarinnor, är ingensting annat än själens ögonmätt. Ar själen frisk, så har den öppna och klart seende ögon, så är dess ögonmåttt riktigt, och den blir aldrig smaklös, och blott det enkla är smakfullt. En flicka, som bär många färger på sig, bär alldeles inga inom sig. En flicka, som bär högröda rosor i håret eller på hatten, gör en satir i