Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1843, sida 1

— ———— — — djur, endast tämja sig genom svält, och till dylika vilda husdjur hör jemväl grannlals-vurmen. Jag vill ej säga, älskvärda sköna, att J ej skolen kläda eder nätt, smakfullt, intagande; ty just emedan den Osynlige i himmelen skadar i menniskans hjerta, måste menniskan för menniskan, som blott skådar det yttre, också bära något angenämt till åskådning; men J skolen pryda eder, och ej pråla ut er, J skolen klåda eder och ej maskera eder, J skolen vara smakfullt klädda, men ej brokigt utstyrda, J skolen kläda eder efter modet, men modet skall ej kläda sig efter er. Huru rik är ej den godhetsfulla naturen, huru rikt är menniskans hjerta på prydnader, på smycken, på sorsköningsmedel, på behag för den qvinliga verlden! Huru litet behöfver naturen kammarjungsrun: Konst. Sen på solen, mina dyraste, hon uppsliger om morgonen, innan J ännu tånken derpå; hon drager upp nattens rullgardin framför himmelsfönstret, och tvättar de glada ögonen klara i verlashalvets stora tvältfat; hon reder det fladdrande strålhäret, sätter på sig den rosenröda morgonmössan, som hon mottager af sin enkla kammarfru Aurora, och vandrar munter och lätt mot dagens bana! Hon låter sina perlor och juveler hänga på träd, buskar och blommor, sina spetsar och slöjor låter hon fladra i dimmor och moln, hennes shawlar och band bölja i bäckar och strömmar, och hon framgår, prydd med in genling annat, än med ljuset af sin egen skönhet, höljd i intet annat, än i glansen af sin ren het, smyckad med intet annat än med strålarne