Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1843, sida 1

ger halkade det ur hans hand, i anseende till sjögången; ändlligen håller han sig fast och drages jemte barnet upp på skeppet. Under tiden bade Volnej hållit honom ryggen fri, under ständiat bemödande au undandiaga sis djurets angrepp och alt bibringa honom sår. Det var en kamp emellan vigheten och den råa kraften, som man icke så snart skall få se maken till. Redan blödde odjuret ur mängfaldisa sår, men intet af dem var dödligt, och den oförskräckte gossen förlorade kraftenna. Fan måste skyndsamt söka räddning på skeppet; han griper efter ett nedhängande tåg, och medan den gamle Beckner stiger öfver relingen upp på skeppet och lemnar harnet åt dess sader, och denne omsamnar, än barnet, än dess räddare, svänger äfven Vohnej sig upp för det svigtande tåget. Ännu ett ögonblick, och han vore räddad. — Det skulle icke så vara! — Rosdjuret, öfverallt betåcht med blod, rasande, att dess byte hotar att undfly, samlar alla sina krafter, höjer sig öfver vattenytan fattar — det är rysligt all säga — fattar den olycklige midt om lifvet, sliter honom i två stycken och uppslukade framför våra ögon den afbitna hälften. Ett skrik af fasa och raseri hördes från hvaje mun. Beckner stod mållös, hans ansigtsdrag förställdes, och utan sansning sjönk han ned på däcket. Med möda äterkallad till lif, sade han skenbart lugn: Hvar är volnej? der på, som om han besinade sig, utstötte han ett jämmerrop, som skar oss genom. Köpmannen gick icke bort från hans sida och visade honom hvarje hjelp, som omständigheterna fordrade, och såsnart Beckner några ögonblick tycktes lugna sig efter ett utbrott af den vildaste för