—— — — — ——— ken hon såsom maka ej kunde bevilja honom; sörgäfves sökte hon genom alla medel bortvisa förnuftets invändningar. Nu var baronen redan återkommen. : Glädje och munterhet lyste ur hans ansigte; han hade hemtat sina barn från pensionen, för alt öfverraska modern på denna dag, samt tillika bestämdt henne en gåsva, som skulle göra heder åt hans val. Tjenaren väntade på befallning att servera maten. Baronessan syntes ej. llennes make, som tillika med barnen väntade, trodde henne vara uti sömnens armar; men denna flydde från henne genom: den oro, hvaraf hon plågades. Nu inträdde hon slutligen. Adelheid och Henrik så godt som flögo mot henne, och öfverhopade den icke på länge sedda modrens händer med kyssar; men kallt och förvirradt besvarade hon deras ömhet. Sådan satt hon under hela måltiden. Denna. var nära slut. Baronen märkte met ovilja detta tillstånd; slutligen besegrar han sig, och frågar ester orsaken till hennes köld. Hon ursäktar sig med en häftig hufvudvärk. Skada, att den just i dag gör eder känslolös för den glädje jag tänkt göra eder. Det är i lag eder, födelsedag, derföre lät jag barnen komma hem; derföre väntade jag med innerlig längan på eder, för att gifva eder detta till åminnelse. Så talade baronen, i det han räckte henne smycket som hon pantsalt. Baronessan störtade, intagen af: den största slädje, uti sin mans armar. Då vaknar känslan if hennes brott; hon vill sjunka till hans fötter, nen hon afdånar; vid sin gråtande mans fötter