hjerta! Ösvergil mig icke. Vid himlen, som känner mig, jag känner mig ej sjelf mer; jag vet icke hvad jag skulle kunue göra, om jag — Milde engel, skulle jag öfvergifva eder? Ni känner mig ju. Säg mig blott, hvarför är ni så bedröfvad ? Och det kan ni fråga? 0! aldrig äter en sådan natt! det! Ni måste sansa eder. Puru kan jag det? Ack ni vet ännu ej allt. Jag har — Jag har missbrukat eder godhet, och i förtviflan pantsatt edra juveler? Intet annat? Ha, ha, de voro icke mina. Icke edra? Gud, hos hvem står jag då i skuld ? Blott hos dig sjelf, oskyldiga dufva! — Ni förvånas? Min broder, som är rädd af sig, vågade icke nedlägga dem för edra fötter, utan skänkte er dem genom mig. Baronessan endast sysselsatt med det närvarande, föll, full af tacksamhet, uti grefvinnans armar, och utropade mer än en gäng: Ni skänker mig lifvet. Men denna berusning var snart öfver. börren öppnades, och vid hennes fötter låg grefvinnans broder, öfverhöljande hennes hand med kyssar. Uti sin tankspriddhet beviljar hon honom, att få tillbringa denna afton i hennes sällskap. Och hvilken qvinna skulle ej under aylika omständigheter gjort detsamma? Så snart hon blef ensam, framställde sig visserligen följderna deraf för henne. Förr eller sednare skulle Grefven fordra en belöning för sina gåfvor, hvil