uppför trappan, för att undvika sin mans blic kar. Redan var hon färdig, att tacka himler för det han denna gång ej kom henne till mö tes, då han oförmodadt inträdde. Hon bleknar, orden dö på hennes läppar, van mägtig nedsjunker hon. Baronen ropar på bjelp, och fattar henne ut sina armar. Nu slår bon upp ögonen. Er djup suck lättar det beklämda bröstet. Huru mycket oro har ni gjort mig! sad han vänligt. Ni kommer så sent, redan er timma har jag sett genom fönstret efter vagnen. Eder helsa lider deraf. Och huru förvirrad sei ni ut. Ni har säkert förlorat på spel. Ett papper föll nu ur baronessans hånder, ba ronen tog upp det och läste det; det var juvelhandlarens pantsedel. En blick på hans maka, och han gissar hela sammanhanget. Men god, älskvärd, som han var, förmår han ej säga något mer till henne, som högt snyftande gömde silt ansigte uti sin närsduk, än: Ni behöfver lugn; jag lemnar er ensam. vederqvick eder, våra barn skola i dag spisa hos oss. Jag hoppas, denna dag skall blifva lika nytlig som angenäm. Knappt hade han aflägsnat sig, förr än pigan anmälde, att grefvinnans equipage stannade utanför. Ett hålligt regn hade förmått henne alt återvända till staden; uti sitt palats hade hon blifvit underrättad om den ifver hvarmed hon blifvit efterfrågad af baronessan. Nu inträdde hon sjelf till henne. Jag är sorlorad, om ni icke räddar mig! ropade baronessan, i det hon utsträckte sina armar mot den inträdande. O kunde ni läsa i mitt