Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1843, sida 1

ru blott spela sällskapsspel. Detta löfte besegjade hon med en kyss. Du måtte tillstå, dyra Carolina, att det väl ej finnes någon passion, som skulle kunna göra oss så blinda och känslolösa, för andra som spel, eller hafva så sorgliga följder, som just denna. En spelare till profession, drifver ett ärelöst yrke; ty hans förljenst är långt ifrån ärlig. Vanligtvis förlorar han all finkänsla, ja till och med alla seder. Orolig öfver den väntade vinsten eller förlusten, bedrövad eller vred öfver den sednare, och ringa tillsredsställd vid en fortfarande vinst, afundad af olyckliga, begabbad af-lyckliga, bedragen genom finare eller gröfre knep, så går det denne olycklige. Ni har rätt, Baron! svarade Carolina. Jag skall helt visst hålla. mitt löfte. Min enda ursägt kan blifva: Mina föräldrars öfverseende, eller kanske understundom uppmuntran; ty de delade ofta vinsten, och behöfde så mycket mindre sörja för mig. Ej sällan förmåddes jag dertill af den allmänna sällskapstonen. Carolina höll redligt sitt löfte ända till brölloppet. llennes maka hastade straxt derefter till sin egendom, uti H, för att der presentera henne. Den unga, sköna frun blef med förtjusning mottagen af alla. Man täflade om hennes sällskap, och ganska ofta frestades hon att här bryta sitt löfte; hon motstod likväl lyckligt allt begär, och om sommaren befriades hon fullkomligt derilrän; emedan Baronen, icke af svartsjuka, utan af kärlek till landtlifvet och omvårdnad för sin hustrus hälsa, drog sig ur staden till sitt landtgods, och icke lemnade detta, förr än vintren, då hans hustrus nedkomst fordrade,