Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1843, sida 2

mare; rummet var uppsylldt af menniskor; högt skallade auctionshållarens röst. Hemsk ljöd denna röst i den midt emot vistande Herr Gruils öron, och med hvarje hammarslag gick det honom liksom ett svärd igenom hjertat; han satt, med hufvudet lutadt mot handen, nedslagen och stirrade på sin grannes, värdens i Vestindiefararen, skylt, som om han ville spika det fast med ögonen. Men den goda fru Elisabeth, satt vid kakelugnen, med hopknäppta händer cch ögonen nedslagne mot golfvet, medan båda gossarne, obekymrade vid allt, lekte med den stora angorakatten. Frita, den äldste, sasthöll husets hund, den tvärs för dörren liggande lurfvige Boll, vid båda öronen, då denne efter en knack: ning på dörren morrande ville rusa upp, och sade: var lugn, lille Boll, jag tål icke, att de sälja dig. Försigtigt skridande fram ötver hunden, inträdde stadstjenaren Stephan, en godsint gubbe, som så ofta i Herr Herrmans lyckligare dar med-vänlig mine öppnat rådsalen för honom, och sade med en af medlidsamhet darrande röst: Herr Gruil, jag skall hemta länstolen. Då sade Herr Herrman suckande: Ack! det är det hårdaste af allt; dock din vilja, o Gud, må ske! Det var den med grönt sammet klädda länstolen, som tillhört den -aflidna herrn, och i hvilken han afsomnat, sedan han utdelat den faderliga välsignelsen. Denna stol hade sedan dess blifvit ansedd och vördad som en helgedom. Då man bar ut den, följde hela familjen me kaniskt efter, som om man icke kunde slita sig lös ilrån den, och Fritz skyndade förut med boll. Åuctionsbållaren ropade: N:o 420, en ännu väl conserverad länslol, klädd med sam