betraktade med en orörlig blick sin midt emo!l honom hängande faders porträtt, och en stor, lung tar föll ner på hufvudboken. Isan spratli till, for med handen öfver pannan och ögonen, liksom vaknande ur en orolig dröm, lade långsamt pennan på pulpeten, tillslöt sakta boken och sick längsamt upp till sin familjs boniugsrum Derpa klädde han sig i sin rädsherredrägt, kysste sin hustru och sina tre glada barn och gick ned. yttrande, att det i dag vore session och att de icke skulle vänta med maten på honom. llan gick utför den gröna gatan till rådhuset; en betjent bar den tunga hufvudboken efter honom. I radhussalen aflade han inför sina förvånade embetsbröder hederstecknet på sin värdighet och förklarade sig för insolvent. Herrarne förskräcktes, genomsågo hans böcker och funno, det han vore oskyldig: de beslöto derföre enhälligt, att ett hallt ars frist skulle beviljas honom, såsom den yttersta termin, inom hvilken man kunde hoppas Jansens imterkomst, om skeppet icke forolyckats. Halfva året och två månader till bade sörflutit — Jansen var icke kommen. Hr Ilerrmans omständigheter, istället att förkofras, hade endast blilvit sämre; då yrkade kreditorerne, som redan varit förbittrade öfver den honom beviljade frist, så häftigt att allting skulle realiseras, att magistraten mäste låta rättvisan gå sin gång. Allting hade blifvit försegladt och den stackars Gruil hade jemte sin familj intet annat boningsrum, än det, som förr varit drängens kammare, och låg till venster om hufvudingången till huset. Auctionen öfver hans ägodelar hade börjat i det rymliga contoret, midt emot nyssnämnde kam