ett beslut, hvilket Konungen iche kunde eler borde förändra. Uppmuntrade af sista Riks-Rättens sätt att i allmänhet förklara de delar af grundlagarna, som röra Statsverket och Statsmedlen, bör man nu embetsmännen instämma i meningen, att Konungen kan anslå löner och pensioner, utan afseende på de bestämda vilkor Rikets ständer ansett sig böra fästa vid Statsanslagen, för alt hindra utgifternas ösverdrist, betrygga Statsinkomsternas tillräcklighet, och således hindra förökandet af den beskattning som Rikets Ständer beviljat att af landet uttagas. Svenska Minerva upplyser oss vu, att Kongl. Maj:t i Stats-Rådet, på tillstyrkan af någre ibland Stats-Råden, men med serskild motivering af Sitt beslut skall hafva förklarat Rikets Ständers beslut ang. Stats-Rådens pensioneringssätt icke gällande; utan således , efter knappa 2 och 3 ärs tjenstgöring tillagdt Grefve Mörner och f. d. Justitie-Ministern Torneblad, full Statsrädslön i pension. Minerva anser, att detta var lagenligt; ty, säger Minerva, begge Statsmakterna mäste vara eniga om elt sådant beslut, då Konungen och Ständerna, i samverkan, stadgat den pensionerings-grund som förut gällde. Den ena Statsmakten kan ej ensam upphäfva denna grund, utan den andras bifall, och Rikets Ständers beslut kunde och borde dessutom ej verka retroactivt för IIr Törnebladh, som redan var StatsRåd, innan Rikets Ständers Skrilvelse Konungen meddelades. Man ser, att i denna slutsoljd finnes mycket, som alldeles icke är förenligt med principen af folkets utöfning af beskatiningsrållen, genom sina ombud, Rikets Ständer allena; och ännu mycket mera, som är oförenligt med de begrepp om statens förbindelser till embetsmånnen, hvilka billigtvis måste lämpas efter dessas till staten. Petraktar man nemligen vär Regeringssorms anda och bud, finner man att Riks-Statens reglerande tillhör Ständerna; att seledes de äga, alt bestämma Löner och Pensioner; alt de i följd deraf kunna stadza de vilkor, bvorunder tjenstemän äga att åtnjuta dylika inkomster ; och att hvad de derom besluta bör gälla till esterleinad, emedan grundlagen ålägger Rådgilvarne, alt deräst sanga derom uppstår upplysa Konungen om hvad Rikets Ständer i alla dessa delar förordnatt, och förbjuder kontrasignation af deremot stridande beslut. Detta bevisar, att Konungen icke, i enlighet med grundlag, kan af de medel som tillhöra fastställda Stater, disponera medel till utgister, som Rikets Ständer iche pröfvat nödige, eller för hvilka de yrkat nägra bestämda vilkor, hvilka icke befinnas uppfyllde. Att af Pensions-anslaget eller af Indragnings-Staten anslå medel till Statsrådens pensionering efter annan erund, än den Rikets Ständer förordnat, blifver således alltid en grundlagsvidrighet; ty dessa medel må ej på annat sätt disponeras, än Rikets Ständer fastställt. konungen ägde, om Han så för godt fann, att lata anordna pensionerna intill nästa riksdag, på extra-utgifts-anslaget, men ej på det sätt nu skett; och kunde sedan låta på Rikets Ständer ankomma, om de vid nästa riksdagen ville ansla medel till pensioneringen. betta är det högsta man kan medeifva, sisom lagenligt i dessa fall, Men här bör äfven en annan sak komma i betraktande. Byråkratern) utropa nemligen, att man genom dylika inskränkningar i Konunga-maktens disposition, utsätter Embetsmännen för osäkerhet och förluster af sina lagliga rättigheter till pensioner, o. s. v. Ålven detta är en falsk satts. Egentligen är det helt och hållet sjelsmyndigt antaget, alt Staten äger nagon skyldighet att för alltid löna och pensionera en Embetsman. Likasom denne hvad dag han behagar kan uppsäga kontraktet med staten ä sin sida, genom en asfskedsansökan, måtte staten vara berättigad att säga honom: Jag behöfver Er icke. Ali detta fall åberopa den Kongl. Fullmakten och dess vanliga löfte, att innehafvaren äger alt älnjuta de fastställde löneförmåner, så länge han tjensten förrättar, är ett nonsens; tv detta löfte brytes icke annat än på lagligt sätt, då Folkets representanter anser, att tjensten ej längre behöfves. Löftet i fullmakten, å konungens sida, är blott en besegling af förhållandet , att Regeringsmakten icke kan skilja embetsmannen från tjensten, utan laga dom och ransakning; men att icke ett folk skulle kunna besluta genom sina ombud, att indraga eller förändra de offentliga embetena och uppsäga de som innehafva desamma, är i sjelfva verket en orimlighet. Det vore liksom om Konungarna, då de antaga t. ex. i och för krigstjenstgåring, en hel hop befäl eller anvärsva trupper, skulle efter hriget vara skyldige att för alltid aflöna och underhalla hvarje individ ibland dessa. betraktade med en orörlig blick sin midt emo!