Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1843, sida 1

U—2 mA it: a förstår den saken. Gamla herrn var äfven alltid ängslig, och menade, att man äfven hos oss kunna förtjena, utan att utsätta sig för risk; men det har nu blifvit annorlunda; derföre mäste man äfven handla annorlunda. Bada herrarve stego upp, gingo länge upp och ned i rummet och rådslogo. Sedan man tillräckligt öfvervägt hvärje pro et contra, såsom det anstär förnuftigt folk, beslöts, att Jansen skulle resa. Fyra veckor sednare gick. Herr van Steen i sin rådsberredrägt tillika med Jansen åt hamnen; två tungt belastade tjenare följde dem. Folkmängden, som betäckte hamnen och under musik och jubel väntade på det stora handelsskeppets utrustning och afseglande, gaf vördnadsfullt plats, då Herr Gruil jemte Jansen nalkades; ty den redbare mannen var älskad och aktad af gamla och unga, förnäma och ringa (något, som icke alltid är fallet med förmögna handlande ). Några rädsberrar, vänner till dem båda, trädde vänligt helsande närmare, och en äldre, man med grått hår och skägg, sade: err Herrman, ert skepp är tungt lastadt, ni har väl icke vägat för mycket? vägen är lång och segelleden farlig, och Herr Jansen är just heller icke ung mera. Herr Herrman höjde på axlarne och sade: Herr Jansen har ätagit sig saken och åt hans trohet, kännedom och skicklighet har jag satt förtroende och öfverlemnat allt. Men Jansen svarade munlert: Varen icke rädda, mina herrar! Det är tredje gången, jag gör denna resa, och alla goda ting äro ju tre; derföre hoppas jag säkert att vi aterses frika och glada; farväl! ) Tout eomme chez nous,