Article Image
Ö och Java till 65 Än P HH. — Enligt sednaste underrättelser från Rio de Ianeiro var marknaden för Svenska produkter trög. Brig. Andriette hade befraktats på Marseille till 1: 10 per ton Kaffe; Active på Newyork till 75 C per säck Kaffe; S:t Barthelemy på Götheborg till 2: io per Ton; Lafayette på Stockholm till 3 per Ton; Maria på Antwerpen till 2 per Ton; Seth på Cowes till 1: 17, 6 per Ton. — En laddning Salt, ombord å Geflebriggen Jenny, hade sälts till 600 R:s per Alq., att levereras i Santos; en laddning Stenkol, ombord på Briggen Hermelin, till 12,500 B:s pr chald. — Johanna hade tillfört en laddning Salt från Trapano och Svea en laddniug Trädvaror från Haparanda. — — Ö..nåd. Fhoo som läser Stockholms-tidningarna, skall förundra sig öfver en lilterär strid, som nu söregår mellan en författare och hans recensenter. Det är visserligen vanligt, att landtmän af gamla skolan tala med en sorts förakt om kammar-tärdes? böcker i landthushällningen, om utländska theorier, om nyhets-krämeri och hvad det allt mände heta; men samma spotska och föraktsulla ton mot den vetenskapliga theorien har, så vidt vi veta, nu för sorsta gången begynt höras från en ledamot af — — Wetenskaps-Akademien. De lärde? hafva naturligtvis godt öga till honom och hafva, sanningen till sägande, marterat honom illa sor hans besynnerliga förnekelse af lärdomens värde. Stränga recensioner hafva haglat öfver honom; och det värsta är, att då de lärde toppridit honom, hafva de olärde icke synts hugade att taga hans försvar. Detta kan väl till en del komma deraf, att de sednare icke gerna skrifva (ty derigenom kastade de sig ju genast in på den sordömda kammar-sidan af landtbruket), dels deraf att de, oaktadt sin öfverensstämmelse med författaren i hat mot theorien, likväl icke derföre finna honom stor i praktiken heller ; och eget är, att en hop gamla praktiske män yttrat, att om de i böc-. kerna i allmänhet finna en hop overkställbara projekter, så finna de i denna boken platt ingen ting, åtminstone ingenting nytt; men verkställbart ingen ting kan vara rätt si godt som overkställbara projekter, tycka de. Pi förstå icke ämnet; vi blott upprepa, hvad vi hört. Men om ingen annan vill försvara den nya Landthushållnings-boken, så försvarar författaren sjelf henne; och man måste tillstå, att han försvarar henne så, som lejoninnan försvarar sina ungar. En polemik af den arten hafva vi sannerligen icke sett på många år. Man tycker sig varsna något af de starka villebrad, som utgöra föremålet för tyska magnaters far ligaste jagt, drifvet i tvångmål och försvarande sig med sina väldiga betar mot de påträngande stöfvarne. Med ögonen rödsprängde af raseri utdelar det sina skoningslösa hugg och aktar icke, hvar det tager. Har en recensent varit olycklig i sina ekonomiska affärer, så slungas honom hans bankrutt i ansigtet; mot en annan den insinuationen, att ban plöjer sin jord på skrifbordet och lesver af den skörd, som staten gifver; mot en tredje hans resckostnader till främmande länder o. s. v. Och det är naturligtvis likgiltigt, om de personer, som sålunda få uppbära huggen, äro de verkliga recensenterne eller icke; ingen ting hindrar den uppretade att taga i högen dem han vill åt, och slå dem der ban tror slagen bita skarpast. Förundrad frågar säkert läsaren : hvar får en sådan kämpe numera någon stridsplats? — Jo, käre läsare, den som ligger vid, han får mala, säger ordspråket; och har man panna att skrifva på det sättet, så saknar man säkert ej heller courage att genom efterhängsenhet skaffa sig plats för det skrisna. Det händer ju, att den, som länge njutit af finare saker, helt tvärt får smak på något groft, för ombyte skull, t. ex. att en, som druckit öfverflödigt af champagne och ananas-punsch, med begärlighet griper efter en finkel-sup. Så tyckes det äfven halva håndt våra stora tidningar. En viss tendens till en mera förfinad ton (i ordställving, om än ej alltid i sak) har på sednare tider omisskänneligen visat sig; men så tyckes helt hastigt bafva päkommit dem en lystnad efter någon ting äkta grofkornigt af gamla skolan, som på ijugeåtta år icke afhörts; och de sväljde med smak den ifrågavarande landtbrukarens sjelssörsvar. Hvad man kallar storm ovett har begynt blifva rart; och att då nägon gäng emellanåt få en dugtig portion till liss, kan ju ränsa mjälten och bibringa en hälsosam retning i nerverna. Eugene Sue har begynt uppdraga förlåten för det lägsta mect knnnläca nach 111112 fAna

3 april 1843, sida 2

Thumbnail