Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1843, sida 2

Å m A c————————— — ———äfc —— —D-— — 2— ängsligt. Åninia hade insomnat; hon hvila de som en fridens engel, som ett barn, hvilke ej känner de faror, hvaraf det omsgilves; hon lo; i sömnen, och mitt hjerta genomborrades deraf Den gamle Rosko fortfor lugnt att underhåll: elden; han hade haft rätt, intet af dessa djui visade sig i taköppningen, men krafsade dere mot på dörren; deras buller och tjut fortfoi hela natten. Innan Rosko meddelat mig alls sina anmärkningar, voro mina önskningar blot dagens återkomst; och nu, att natten alltid måt te sortsara. Oförständiga önskningar! hvad ha de vi väl vunnit dermed, en långsam hungersdöd, i stället för alt sönderslitas af vargarne. Stjernorna började blekna och den fruktade dagen syntes. Ögonblicket, då Roskos spådomar skulle syllas, nalkades. Vildjuren, modigare af dagen, klättrade i stort antal upp på taket, hvilket var nära alt krossas under deras tyngd. Aninia sof ännu; jag tackade Gud derför. Uti denna yttersta nöd, då allt hopp syntes förloradt, hörde vi mer än femtio bössskolt; jagtrop och hundars skällande nådde våra öron. Qvinnorna stego upp. Våra förföljare störtade ned från taket och aflägnade sig, i det de uppgåfvo ett förfärligt tjut. Rosko öppnade försigtigt dörren och ropade genast: vargarne öro redan långt borta, och se här jägarne, som framkomma ur skogen. Vi störtade mot dörren! Vi hade återfått friheten tillika med hela denna jordens njutning! Vi fingo nytt lif, då vi inandades den behagliga luften. Vi sågo då vår befriare i spetsen för flera jägare: det var Låon de V. Hvem kan beskrikra