Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1843, sida 2

detta ögonblick! Jag var utom mig af glädje, slöt honom i mina armar, ty jag såg vid min sida min ömt älskade syster frisk och sund, begåsvad med ungdomens och dygdens behag. Hon räckte med ett mildt leende handen åt Lon, som tryckte den mot sina läppar. Under det hans kamrater förföljde vargarne, meddelade vi honom, hvad vi lidit, och han berättade oss, huru han så osormodadt kommit oss till hjelp. Underrättelsen hade spridt sig till hans moders slott, alt en mängd vargar, komne från Lithauens omätliga skogar, uppfyllde den skog, hvilken vi skulle passera; flera olyckor hade redan händt, och innevånarne i trakten förenat sig till en stor Jagt efter dem. Han fattades af den gränslösaste oro; han samlade genast alla män, som voro i stånd alt bära vapen, och begaf sig åstad i samma stund, som andra godsägare anlände med sina bönder; dessa ämnade likväl ej begifva sig på jagten förr än följande dagen; men ingenting kunde hejda Låon; hans vältalighet, då ban beskref den fara, hvaruti vi förmodligen råkat, segrade öfver dem alla. Det är på delta sätt mina kära vänner, som jag varit nog lycklig att frälsa eder. Här slutade den resande sin berättelse. (Slut.) — —