Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1843, sida 1

ulgick genom en af de öppningar, som vanligen äro anbragte på jägarekojor. Nu andades jag friare, jag betraktade mera lugnt min älskade syster; hon satt bredvid bänken, sysselsatt att återlöra till sansning kammarjungsrun, som Rosko lagt dit. Några droppar spirituosa återkallade henne slutligen; vi samlades kring elden, hyars lifgifvande värma var välgörande för oss alla. iq Under det vi fortforo att höra våra grufliga fiender, lyckönskade vi oss att hafva undsluppit dem. Kammarjungfrun, befriad fran sin dåning, började nu att berätta allt hvad hon hade lidit, och huru hon hvarje ögonblick fruktat att få se ett af dessa vilddjur hoppa upp i slädan och uppåta oss alla, som hon ultryckte sig. Jag höll Aninias hand, våra blickar möttes och vi kunde uti dem läsa den gladaste rörelse öfver vår befrielse. bet var endast den gamle Rosko, som syntes känslolös för den ynnest, himlen visat oss. Han kastade dystra blickar i de flammande lågorna; hans panna var mörk, och stundom skakade han på hufvudet. Jag gaf föga akt derpå, jag var alltför lycklig. Hastigt hörde vi ett genomträngande rop utifrån, och vi sågo med förskräckelse på bvarandra, dess häftighet tillkännagaf, att det ej kom från en menniska, och jag kände intet djur, som det kunde tillhöra. Det upphörde snart, men den grufliga ångest, det tillkännagaf ljöd länge i djupet af vära hjertan. Rosko sade då: detta rysliga skrik underrättar oss om vår älskade hästs död; jag har ofta hört detta skrik på slagsältet; det tillhör blott unga och starka hästar, hvilka intill sista ögonblicket strida med en oändlig an