Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1843, sida 1

iknar, hvad jag ersor i detta ögonblick. Den enaste glädje uppfyllde mig, då jag såg min syster utom fara; men på samma gång ansåg jag nig som en brottsling, emedan jag kunnat bevifla Guds magt och storhet; jag kände mig ystad till honom och likväl ovärdig hans nåd. Jag var intagen af en djup änger; jag vågade icke tilltala Aninia, som aldrig upphört att förtrösta på Gud, och som nu med säker röst tillsände honom en tacksägelse för hans välgerning. Vargarnes buller på den tillslutna dörren ryckte mig slutligen ur mina funderingar. Jag samlade mina tankar, jag sökte att förena min bön med min systers, hvilket lyckades mig så väl, att jag snart kände mig nog lugnad för att öfvertyga mig, det Gud skulle förlåta den brist på förtroende, hvartill denna grufliga fara var en orsak. Då Rosko bortkört hästarne, enda medlet kanhända att rädda dem, hade han haft den själsnärvaro att rycka de tända lamporna från slädan och medtaga dem uti den gästfrig kojan. Under det att vargarne tjöto, hoppade mot dörren, samt försökte klättra uppför sönstren, hvilka voro försedde med starka luckor undersökte vi kojan, samt de föremål, som om. gåfvo oss. Vi sågo endast nakna murar aflera samt en trädbänk utmed en af dessa murar; ut ett hörn låg litet halsmurken halm, men der. bredvid en ovärderlig skatt: en mängd ved, tillräcklig, för att i 24 timmar skydda oss mot der grufliga kölden. Den gamle tjenaren förlora de ej elt ögonblick, gjorde genast upp eld, ocl snart flammade de välgörande lågorna midt ut kojan. Röken steg upp mot taket, hvarest der