Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1843, sida 1

BESA UTI BÖRSEN OM VINTREN). Var det denna hotande ställning, som förorsakade ett oväntadt intryck på vära förföljare, eller var det våra hästars hastiga lopp? Nog af, de stannade på något afstånd från oss, och vi vunno ett försprång, hvilket, eburu litet, var ovärderligt uti vär belägenhet. Jag såg mig omkring, jag såg helt nära oss kojan hvars dörr var öppen. Rosko uppgaf ett glädjerop, idet han med vald stannade hästarne, och då han hoppade af, sade han: Nu äro vi der, nu äro vi der! fort, fort låtom oss icke förlora ett ögonblick. Och redan hade Aninia lemnat slädan med mycken själsnärvaro, och tagit sin tillslykt i kojan. Rosko följde henne med den afdånade kammarjungfrun i sina armar, jag var den siste. Då jag inträdde, ryckte den gamle tjenaren bössan från mig och gick hastigt nt; jag stod helt bestört, och, följande honom med ögonen, såg jag, buru vargarne till stort antal nalkades, och att de inom ett ögonblick skulle vara hos oss. Jag ropade på Rosko, och besvor honom att icke utsätta sig; men hans verk var redan gjordt, med två piskslag hade han åter fått hästarne att galoppera, och han återkom just, då två af dessa blodtörstiga odjur nalkades kojan. Han dödade dem med kolfven, steg in och tillslöt med regeln den starka ekdörren till kojan. Det var tid. Jag skulle förgäfves söka skildra de känslor, hvaraf jag då var genomträngd; flera år hafva sedan förflutit; flera händelser inträffat, hvaraf hjertat varit djupt rördt, men ingenting —— ) Se G. H. o. S. Tidn. N:o 35.