Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1843, sida 1

trängning mot döden; jag slår vad, att stoet lidit mindre; men hvad som är säkert, är, att de stackars djuren blifvit ett rof för vargarne, hvilka ännu äro sysselsatte med dem och derföre lemna oss några ögonblicks ro; men snart skola de återkomma hungrigare och blodtörstivare än förut. Den gamle tjenaren sade sanning: de började anyo sitt anfall mot kojan; vi kunde till och med märka, att deras raseri var ökadt; ty de försökte klättra upp för muren, för att komma på taket. Vi voro uti en gruslig väntan, med blicken riktad mot öppningen på taket. bå en vindkula aflägsnade röken, kunde vi urskilja himlen tindrande af stjernor. I det samma aldånade kammarjungfrun pekande på öppningen. våra blickar möttes der af en gruslig syn: fyra varghulfvuden med sina ännu af blod rykande gap. Genom röken syntes dessa bufvuden såsom afgrundsandar, och sabelaktiga vidunder. Endast Rosko bibehöll ännu sin själsnärvaro, han kastade ett risknippe i ligorna och sade: Vi hafva ingentig at frukta al dessa; de äro rädda för eld, de förblindas deraf och se oss icke.? Men hastigt hördes ett grufligt brakande, tre af vargarne försvunno, i det taktäckningen, som blott var af träd, gick sönder under den sjerde, hvilken föll midt uti elden. Dragen er tillbaka! skrek den gamle Rosko. Skjut, sade han till mig, men skjut sikert. Han fattade sjelf bössan. Djuret uppgaf förfärliga skrik, jag sbjöt, och i detsamma sullbordade Rosko verket med bösskollven. Vi drogo honom ur elden, der hans blod ästadkom en tjock osund rök, och kastade honom uti ett hörn.