Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1843, sida 2

ögonen, hvilka kastade lågor. Och hvilken mängd, byitken oräknelig trupp. Jag hade intet krut mera, jag hade inga andra vapen, för att försvara oss mot dessa rasande vargar, än mina två pistoler, som ännu icke voro atlossade, min jagtknif, samt kolfven af min bössa. Rosko hade gifvit akt på allt detta. Det återstår oss ännu ett hopp, sade ban, jag paminner mig alt på hitresan hafva blifvit varse en öfvergifven jägarekoja, som icke bör vara längt härifrån; om vi kunde lyckas att uppnå den, äro vi för ögonblicket räddade, eljest skola vargarne sönderslita oss, och stilla sin förtärande hunger med våra lik. Min herre, fortfor han med en darrande röst, ow vi icke hinna dit, då — ty ni har ännu edra pistoler laddade, 0, var då barmhertig nog, och gif vår älskade Mamsell en hastigare död, på det hon måtte undgå en långsam och grym under vargarnes tänder. Jag betraktade med bestörtning denne gamle tjevaren, en tår rullade ned för hans fårade kinder; ban nickade med hufvudet, för att stadfista meningen af sina grufliga ord. Jag stelnade af fasa; jag betraktade min systers milda och behagliga ansigte; jad lyftade med förtviflan ögonen mot himlen; jag tyckte att saligheten skulle nedstiga från höjden till denna oskyldiga och fromma varelse, hvilken, uti sin undergifvenhet för den eviges vilja, glömde alla faror, som omgåsvo henne. Hastigt sågo vi från båda sidor våra roflystna flender nalkas; jag märkte, huru de uppvädrade slädans innebåll, liksom för att lära känna det,