Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1843, sida 2

innan de vägade angripa. Uti denna grufligi fara tviflale jag på Gud och bans närvaro; mi venstra hand fattade pistolen; med en osäke blick sökte jag på min systers hufvud det ställe der döden säkrast och bastigast skulle träffa hen ne. Jag var icke mera menniska, jag föreställde mig vara ett af ödemarkens vilddjur, bestämd alt srånrycka andra mina Nkar ett rof. Min högra hand hade mig ovetande uppdragit jagtknifven: en slöja af blod hade utbredt sig för mina ögon och genom denna slöja såg jag Aninia, som bad: de hungriga vargarne och de omätliga snöfälten Då nalkades just ett af odjuren slädan, och gjor: de ett våldsamt hopp, för att komma dit in men min knif träffade det och det föll raglande åt andra sidan. Äninia afdånade vid sis dan af kammarjungfrun, som radan länge varit sanslös. Väl gjordt! utropade den gamle Ro. ske med lifligare röst, spara edert krut, begagna er af knifven och kolfven! Jag ser redan kojan. Bråttas ännu en stund, och vi äro räddade.? Då föll den blodiga slöjan från mina ögon, och jag återfick mitt förstånd. Bosko piskade utan barmhertighet på hästarne och de stackars djuren gjorde ännu en ansträngning; de tycktes förutse, alt det var den sista tjenst de gjorde sin herre, och de ville använda sina sista krafter. Jag stack emellertid pistolen i min framficka och stod upp med kolfven uppyltad. (Forts.)