Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1843, sida 1

ler, som kunde gifva mig den sörskräckliga vissheten om vårt öde. Rosko hade skarpare hörsel och syn än jag; hastigt sade han till mig: De komma!... Hör ni icke deras buller och pustande? Det är den mörka punkt, som nalkas der borta, det är en hop af mer än hundra.? I detta ögonblick varseblef jag, hvad Roskos genomträngande blick redan upptäckt. En stor mörk massa rörde sig på ett besynnerligt sätt bakom oss, och kom allt närmare och närmare; den tycktes flyga öfver snön, man kunde icke göra sig reda för dess gång och likväl nalkades den så, att den hotade uppnå och gå förbi våra häslar, hvars krafter redan började att astaga. Vilda och rysliga ljud genomträngde natten, komna djupt utur brostet, liknade de än ett grymtande, än dofva och smärtfulla suckar af en i fara stadd man, hvars klagan man vill hindra genom våld. Aninia anade ännu ingenting; allt som tilldrog sig, kunde icke väcka henne ur de drömmar, hvaruti hon var försänkt, angående de uti fädernehuset förestående händelserna, och de mera aflägsna, uti hvilka hennes älskade Leon spelade förnämsta rolen. Sedermera har hon ofia berättat mig, hvad som föregick i hennes hjerta. Jag kunde icke längre låta henne förblifva uti denna okunnighet om den fara, hvilken hötade oss. Redan såg jag åtskiljda hopar af dessa roflystna vilddjur; flera vore före den stora massan, och inom skotthåll, från vår släda. Jag upplyste mitt vapen, och lade an på den förste. Böj dig ned, utropade jag, ech Aninia vaknade, liksom ur en djup sömn. Hon såg på mig liksom för att fråga något, men hon kunde