i, nej, har jag kommit för sent? har jag möritt — 0! — Jag mördat honom? (hon fattar ftigt tag i Helge). Karl, säg ut, hvad du vet. r jag mördat honom? Marmo: Skrik ej så. Om någon hörde oss. Ottilia: Svara mig, har jag mördat honom. Marmo: Kors för tusan, hvilket raseri! Du nyr mig. IIvilket tokeri, huru kan du hafva ördat älskaren! Ottilia: Om jag försummat mig och låtit hom vänta, och han dränkt sig, så är jag mörrskan. Omnämn hvad som skett — och tilltetgör mig. Marmo: Det var ett fasligt ömtåligt samvete nu lagt dig till. Men lugna dig. Du har ej Eel i den gerningen. Ottilia: Hvilken gerning? Marmo: Nå, i Norehns expedirande. Ottilia: Expedirande? Hu, gräsligt, afdagatan han? förstår jag dig? Menniska af hvem? jur, af dig?! Marmo: Skrik icke så, såger jag. Ottilia: (fasthåller honom åter) Rättvise domai höjden. Denne har röfvat honom, nu inser g det; du har mördat honom. Marmo: Om så vore, så har jag rättvisligen äpst den näsvisa tuppkycklingen, som ville stjäla sis ifrån mig och bedra mig på vinsten, hvared er älskog skulle honorera mig, den pfifsige pplaren. Öttilia: Mördare, mördare! Marmo: Galna qvinna, vill du väcka upp staen med dina rop. Ottilia: Här är mördaren, jag har honom, om hit. Ebba, Ebba!