visad srestelse år stodjestafven, vid hvilken jag skall vackla till min graf. — Ha, graf! (hon fattar Ebbas hand). Ebba, min Adolph behöfver en vänlig graf. Lätom oss jorda hans lik — och plantera hängbiörkar omkring gristen — och strö blommor uppå den, — och vattna dem med tårarne och vackta der, tills sorgen upptärt oljan uti vår lefnads matt brinnande lampa. (Slut.) — — —— VÄLUPPFOSTRADE HERRE! Nyligen gaf en bonde i en supplik fill en Embetsman, denne titeln: Väluppfostrade Herre! Vid vår titelsjuka förtjenar allt denna nya tillökning på titulaturer att behjertas, då åtminstone en förnuftigare tanka ligger deruti, än i vårt dumma välborne och Högvälborne. Mången, som hittills uppfört sig ganska ohyfsadt, skulle kanhända blygas, om han så oförtjent fick sig tillagdt predicatet Väluppfostrade, och bemöda sig alt göra sig förtjent af detsamma. — ———