— ———— äT —————— F Marmo: Tig, hvem ropar du? Ottilia: Dem som komma för sent att rädda Adolph, men icke för sent att hämnas honom. — Hität, hitåt. Här är mördaren, min sons mördare. Marmo: Hon har mistat förståndet. Ottilia: Det var min son! Jag har honom fast, min sons mördare. Hitåt, hitåt!! Marmo: Åt fanders med dig. Slåpp! — (Han ser henna ett hårdt slag, rycker sig lös och flyr. — Ottilia vacklar och faller i armarna på Ebba, som skyndar fram, — Flera tjenare åtfölja henne.) l:sta tjenaren: Se, der rymde en karl. 2:dra tjenaren: Honom skola vi taga. (De eftersätta Marmo.) Ebba: Hvar är Adolph? o, Ottilia, hvar är Adolph? Ottilia: (med svag, ihålig röst) Du kommer också fö rsent. Ebba: Men du? milda Försyn! Huru kunde du komma för sent? Hvarföre vek du en enda minut ifrån hans sida? Hvarföre lemnade du honom ett enda ogonblick? olyckliga! Ottilia: Olycklig? ja, ja! Fördömlig? nej, icke alldeles så fördömlig, som satans list velat haft mig. (tHon reser upp sig; med fastare ton.) Hvarföre jag vek ifrån hans sida? — På det jag icke måtte helvetiskt bränmärka mig och den egna sonen med en utsväfvande. synd ur lasternas svartaste vrå, hvarthän min själ ännu icke förirrat sig derföre! — Allseende barmbertighet ofvanom skyarna, detta medvetande af en bort