Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1843, sida 1

Marmo: Åh, lappri, i detta sall gör jag verkligen inga anspråk. Adolph: Jag mäste lemna dig ett minne al mig. Men hvad? Ja, mitt guldur. Se, på denna lilla silfverprydda skisva har jag så ofta utslabat stunderna for min kärleks glädje, för aterseendets vållust; der har jag utstakat denna nattliga timma, då min lycka skall taga en svindlande örnslygt; min längtan har följt denna visares längsamma gång. Tänk derpå och kom ihåg mig, når bafvet sträcker sig emellan våra vistelscorter. Ty vi få aldrig mera se hvarandra. Marmo: Du bar uppgjort planen så, du sjelf. Adolph: (blir misstänksam) Jag? klokheten föreskrifver den. och du måste gilla detta aflägsnande härifrån. Men sjelf får du ju stanna; Din talang har sin verkningskrets här. bu stannar och lesver för konsten, som här omfattas och hyllas. I vårt tillkommande hem eger den sköna. konsten ej någon beundrare. Dn stannar. Marmo: Sanning att säga, så har jag alltid tyckt bättre om att i ett muntert lag föra vänskapens talan, än att föra penseln under konstens beskydd. ö Adolph: (bäftigt) Men du kan ej få lof att följa oss ål! — Afstå ifrån dep hemliga önskan, som jag misstänker hos Dig. Det är nödvändigt, att resa ensamma. Vår kärlek är ieke en vanlig böjelse; vår kärlek bär ej hvardaglighetens stämpel. O,:nej, det är ett särskildt förhållande dermed, som ej tål vänner och bekanta, eller i allmänhet vanligt fots. Vi måste neka dig att. föröka vårt ressälskap; vi kunna ej tillåta någon att följa oss, ej beller dig!