Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1843, sida 1

on skall gifva mig lyckans handslag, eller — förtviflans mordstyng; vet att dina läppar bära nektar, eller gift till mig. Och ölvervåg, hvad Ju går att säga. Hvad.för bud skickar hon mig? Håll ännu, ty i fall du har att underrätta mig om, att hon förkastar mitt förslag, att hon icke kommer hit mig till mötes. — o, bättre, än ett sådant meddelande, vore, att du ljöge ihop ett binder för henne, ett lappri, hvilket kunde gälla för en sten i vägen, en ursäkt, en orimllghet, lika godt, bara nagot, som ej helt och hällit upprycker mitt hopp om bönhörelse af henne. Åfvisar hon mig oaterkalleligen denna gång, så skall hennes kärlek — ty hon älskar mig, i trots af sin grymhet, jag har läst i hennes. själ — åh, hennes kärlek skall blifva ofverantvardad åt den tärande sorgens kräfta, förebråelsernas hiskeliga skakningar, sedan hon dessförinnan, som ett lik, ett blekt, blått, vattenfyldt, uppsväldt lik; skall se mina drag vanställda af döden — och stela, och skall läsa deri sin dom. — Tala nu, stumma statue, jag ordar andanur mig! Marmo: Nå, jag förstär ju slätt icke, hvad du pratar; jag begriper ej din oro. Misstänker du Cecilia för ett asslag? Har du skäl till en sådan orättvisa mot en älskande qvinna? Bah, du gör narr af mig, du kan icke hysa tvifvel. Adolph: Fördomdt vare ditt intesägande tal, du pinsamme ordfösare! Jag fick ju inget svar. Kommer hon, eller kommer hon icke. i Marmo: Visst kommer hon, min hetsige, underlige vän. sanmnös Adolph: si extase) Hon kommer! hederlige vän, fröjdejulla sändebud. — Huru. skalljag be