Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1843, sida 3

sinner sig, så skall han släcka sin kärleks brand vid dödens bröst uti böljorna. Det är bara grannlåt utur en älskares penna. Ilan vet nog, att hon kommer. — Im, alltså generar jag det kåra paret, — man vill vara utaf med mig: — de tro sig nu kunna rumla på egen hand. — llvarsore icke! Dock, dj-—n i min själ, jag vill icke gå miste om min kopplare lön. Jag vill iche heller mista den krängliga sköna, ty hon har ändå, bäde omedelbart och medelbart värde för mig. Nej, så lätt låter Marmo ej narra sig, Jag far väl hitta på ett sätt att genskjuta den hyggeliga rymningsplanen. Der har du brelvet åter i sill förra skick. låtsa nu om ingenting. Jag skall minera lika hemligt, som de, — och skall allt veta alt taga i tu med de disperata kräken. Åh, jag kan också fatta ett disperat beslut och är ej rädd för att taga uti med hårdhandsken. Den kycklingen Norehn skulle akta sig. Margaretha: Nu går jag. Marmo: Vänta. Den nyheten, jag erfarit, vill jag betala med en nymodig schawlett, eller med kontanter till en dylik persedel. Nägra sedlar ha glömt sig qvar i plånboken. Håll till godo. och latsa emellertid om ingenting, när den pfifsiga sköna blir bättre och bättre med hvarje timma och sent på aftonen besluter att taga sig en promenad för belsans skuk. — Verkligen ämnar jag henne icke en förbannad osverraskning på mölesplatsen. (Forts.)