Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1843, sida 2

denna motsägelse. bock du får ej träda tillbaka, icke numera. Böner mäste verka på dig, ty kändloloshet har blifvit förnekad dig. Och mina böner skola vara enträgnare och mera of vertalande än någonsin en älskare bedit dem. Ottilia: Och alsky blir mitt svar, min — död! Adolph: lla, vill du nu stöta mig ifrån dig, sedan jag, efter en hemsk strid, tilikämpat mig ett beslut till vår förening?! Nej, nej, vid himmelen, du slipper mig icke numera. lla, jag skall rycka dig till mitt bröst; och när du känner milt hjertas varma slag, så skall väl dina betänkligheters köld upptina. nag måste trycka glödande kyssar på dina läppar, attanjutningens lust mätte hänrycka din känslighet — och skingra hvarje nykter tvehogsenhet! Ottilia: Himmel, gif mig endast så mycken krast att kunna undfly denne rasande! (bon rycker sig ifran honom och skyndar in i en kammare, hvilkens dörr bon slår igen bakom sig). Adolph: (försöker fåfängt att upprycka dörren) Öppna! öppna! för mig, Cecilia! Sannerligen, du osverlemnar mig icke till min gode engel, om du visar mig ifrån dig. — Vill du heller min död, än min kärlek!? — Intet svar. Obeveklig och döf är hon, liksom dörren här. Men jag måste finna en annan väg till henne; än en gång, en förföljande frestare, tränga fram med mina boner! — Marmo: (uppehåller Magaretba) Huru är det? Du måste svara mig på några spörjsmäl. Hvad vill det säga, är hon sjuk? hvad fattas henne och hvad gör du hos henne? För tusan, det har