Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1843, sida 2

tilldragit sig någon dumhet. Norehn gick, eller rättare, rusade i går qväll bort ifran henne och förbi mig uti en konfus sinnesrörelse. Och i dag nekas mig tillträde. For knäfveln, något har kommit i olag, det syns. Man har i sin blinda ifver stnchil åstad, utan att fråga mig till mmds; och man har förplumpat sig. Si lär det nog vara. — Spelet var annars så godt, som vunnit, och, anamma! gåtor här vid lag kunna oroa mig. Hvad säger du? Margaretha: Du resonnerar nog mycket, för alt kunna vänta dig ett riktigt besvarande genmåle. livad dock beträllar Ottilia, så är hon, efter milt begrepp, antingen sjuk, eller galen, eller bada delarne. Och hvad man skall taga Isig till, vet jag icke, ifall ej detta blir ett vålgörande medikament. (llon uppvisar ett bref.) Marmo: Ah, lat se. — Nå, hin fare i mig, hvarföre far jag ej se på biljetten? Margaretha: Detta papper bar ej på vanligt hvardagligt sätt lemnats i mina händer. Hu, jag nästan ryser vid bara tanken på den blick hvarmed det anförtroddes mig. Den hotande blicken blir ett evigt mig förföljande spöke, om jag icke uträttar uppdraget. Och svurit har jag äfven, högt och heligt, — det var hemskt, — först vid himmelens Gud, — och sedan vid helvetesfursten, att jag skulle allemna brefvet hos Ottilia. Marmo: Delta kan kallas ett ämne för nyfikenheten; huru ringa portion man deraf också må hafva, så alarmeras den vid sådana förbannadt vigliga försigtighetsmått. Och brefskrifvaren , är det vär riddare?