Steg uppräknas af min egen sons mun. — Och till hvilken slutsats förer dig betraktandet af aHc de förseelser, som kunna sörebrås miE? Adolph: Till en förhoppningsfull slutsats. Du. du är en qvinna, som ej gör alseende på presterlist prat om släctskap och syndiza leder, om blodskam och dylikt folkskrämmande ordksam. Det var detta, som föll mig in och upplikkade min bleknande lefnadsdrift. vår lycka har endast emot sig menniskornas opinion uli de sö kallade civiliserade länder: ingen tvekan i din egen barm lägger sig deremot; inzen tvekan i mitt bröst heller. och undan dessa fördomsfulla menniskors granskande ögon flyckta vi med det första — ut i vildmarken. Der skall du utan anmärkning kunna få vara min maka och lychliggöra min kärlek. Ottilia: Barmherlige Gud! är Du icke tillfrisknad ännu itrån detta din forhoppnings vansinne?! Adolph: Denna utsigt har bevarat miia ifrån vansinne. Ilvilken annan utväg finnes väl också till i vårt labyrinthlika öde? Det är den enda utväg till sällhet. Och den är upptäckt med stor sintlighet. Ottilia: Olycksaliga fintlighet, den sjenar onda hegär. Försakelse och förnöjsamhet äro ditt vals, din eviga salighets pelare. Adolph: Nämn ej försakelser. Du fattar miss troende till den oemotståndliga, allsmäktiga styrkan af min ljufva längtan, som du förstått at! framtrolla i min själ. Ottilia: Min Gud, min Gud, hvilket onaturlig! raseri har jag lättsinnigt tändt i denna menniskas sinne. Förbannelse hvilar på mig, och