Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1843, sida 3

er du mig under mitt sanna namn, min sanna rakter. Adolph: (rycker sig ifrån henne) Ha, salskhet ch bedrägeri i gestalt och namn? skulle en väfad af lögner omsnärja mig, hvarföre så grymt juga, och så grymt tala sanning? hvarföre ej ikta nu en historia om denfopåkallade modern? — O, var min välgörerska; säg, alt du nu amträdt i en lånad, nyckfullt bedräglig skeplad, men att du i sanningens dager ej är någon nnan, än den älskade Cecilia. — Och tala injen lögn nu, vid den eviga domaren. Hvem r du? Ottilia: Din moder! — Ack, Adolph, hvarthän örvillar dig din vilda begärelse! Adolph: Förvillar? Och hvarthän lockade ditt beställsamma koketteri den? O, det var ej väl detänkt att förföra en sen till brudgummens förnoppningar. Ottilia: Ve mig, om jag måste ångra min seger öfver ditt hjerta Son, son, Jåt ej ångern ödelägga min triumf. Jag hade förbannat min förföriska fägring; men se, din eröfring skulle försona mig med den och Jofsjunga den. Adolph: Bättre du hade forbannat dina behag, än att du låtit dem leka så grymt med mina sinnon. Hvilken lycka kan du hoppas af detta hemska gyckelspel med mig?! Ottilia: Kalla ej gyckelspel, att min ömhet smugit sig intill dig och under ett främmande mamn täflat om -din kärlek. Min själ bar ej tänkt, ej följt en heligare föresats, än då jag nu uppbjudit alla mina krafter att vinna ditt hjerta. Ack, du kunde ju ej älska den okända modern. Och jag behofver så väl din kärlek fö