Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1843, sida 3

——— — — — — ————— ej får förena oss! Vår lycka äskar en stilla, mild tillgifyenhet. Hvad jag också felat emot dig, min Adolph, vedergäll ej så gräsligt och förneka mig den lycka, som jag så innerligt eltersträfvat, så säkert hoppats. — (Hon tager bans hand). Jag söker en tillslygt hos dig, Adolph: Du skall låta mig vistas omkring dig i de stunder, då du drager dig tillbaka i från verldsvimlet. Vi skola njuta af ett ädelt, förtroligt, innerlig. umgänge. Min omsorg skall vara outtröttlig för din trefnad. Kom ihåg, huru gerna du tillbragi dagarne i mitt sällskap; och då lade sig en sräm.mande mask ändå som ett hinder för den högsta förtrolighet emellan oss. Numera är hvarje främmande märke bortryckt, det innerligaste öm. sesidiga förtroende må herrska hädanefter. 0 min son, det skall bli en säll tid, som du få bereda åt mig! (hon har lagt sin arm omkring hans hals). Adolph: Osälla andar hafva fått makt mec mig; jag kan ej bereda någon sällhet. Nej, trycl mig ej till ditt bröst. Med denna begärelsen glöd får jag ej hvila vid en moders barm. Na turen pekar finger åt mig, som på ett vanartad missfoster. Släpp mig. Så i dina armar ryse menskligheten för mig, som för ett afgrundsfo ster; släpp mig! Ottilia: (båller honom) Adolph, Adolph, stört mig ej i förtviflan! Adolph: Låt mig komma ut i nattens blåst at skula mitt hufvud, vansinne bränner min hjerna (han sliter sig ifrån henne och rusar ut). Forts.)