Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1843, sida 3

nin, för din skull; jag behöfver din kärlek mea, än någon annan moder någonsin har behöft itt barns kärlek. Se, med skygghet måste jag närma mig till dig, ty ifrån dina späda år har du en anklagelse emot mig; förebråelser äro det enda, som jag uti din barndoms dagar utsått hos dig; jag öfvergaf dig, öfverlemnade dig, då modervården skulle skydda din hjelplöshet, i främmande händer. Jag beböfver förlåtelse för denna onaturliga köld, och jag hoppades allt af din kärlek. 0, och mera, än känslolöshet emot dig, fyller mina synders register. Jag har gjort mig ovärdig till den vördnad, som sonen skall egna sin moder; jag har i lättfärdighet förnedrat milt namn — och fästat skyms vid min lesnad, som skulle framstå, lik en föresyn för barnet. Jag behöfver förlåtelse för denna vanhedrande vandel, och jag hoppades allt af din kärlek. Den, som älskar, har oändeligt öfverseende, är outtröttlig i tillgist; — derföre blef det numera min lefnads mål, det planen för hela min tillvarelses verksamhet: att intaga ditt hjerta, att kunna uppstämma segersången: Adolph älskar mig! Adolph: Han älskar, älskar qvalfult. Ottilia: Ha, som sårande taggar framskjuta ur din kärlek lidelsens utväxter. Min ömhet blöder vid dess beröring. Son, kan dina känslors svall ej återledas i sina naturliga skrankor, återledas af upptäckten om det förhållande, som utgör ett beligt samband oss emellan? — Hemta dig ifrån din ösverraskning, din hemska förvirring. — Älskar du mig, hvarföre då bedröfva mig med denna vilda böjelse, som aldrig förmår anslå harmonierande strängar i min själ, — som ej kan,