Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1843, sida 1

2 — —ä—!;——— Marmo: Fruktar du ögat, som här ej kan sluta sig vid kyssen? Bah, hvem låter skrämma sig af en flickas blick! Det gör rädda gossar, som aldrig komma i sin kärastes famn. Dock, hvad tycker du om barmen der? om dess draperi? Jag valde det fantäsirika floret, och skulle äfven anse för ett brott mot dessa former att tillgripa något annat. Hvad säger du? Det är, ty värr, endast aningen, inbillningen, som har målet der vid laget, men denna inbillning visar sig ju icke som en matt stackare, den der ej kan frambringa något yppigt, vällustigt? Denna rundbet, denna mogna fyllighet, denna mjellhvit framskymtande nakenhet, — har det lyckats deri uppenbara retande behag? Något lik sådana behag, som den uppeggade fantasien gissar dem till hos Cecilia? Adolph: Du har en lättfärdig, vällustig fanlasi. Marmo: Den smittar dock icke? Den der fullblodiga värman på kinden och pannan hos dig, denna brinnande blick äro ej tecken tillnycktert, stadigt lugn. Aj, Du känner blodet lika vildt pulsera genom hjertat, som någon annan karl. För en brölloppskatt med originalet till detta porträtt skulle man kunna besluta sig att lägga äktenskapets ok på den fria nacken. Åtminstone jag — så högt jag också värderar en ungkarls oberoende — skall genast vara färdig att uppriktigt fria, om — — Adolph: (infaller brådskande) Du fria? — Hon älskar dig icke! Marmo: Nej, det är knuten, som jag ej kan lösa, och hvarföre det ej heller hjelper mig att fria. Men älskar hon dig?