Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1843, sida 2

ynglingen kan endast hoppas att icke hlixka en onyttig man och borgare i samhället. Ottilia: Du kan hoppas det! O, för ynglingen uppstå tusende mångfaldiga förhoppningar. För flickan växa de sataliga, ensliga såsom hennes utsigt på lifvet bär är inskränkt och trång. Adolph: Och kan det qvinliga bröstet känna en större åtrå, än den enskilda, husliga lyckan förmår tillfredsställa ? Oililia: Det husliga, det enskilda, vill du säga, skall ju vara vår verkningskrets. bu bar rätt i visst afseende. Att kommendera en armee, att styra ett folk bar icke någon lockande ära för ett qvinnohjerta; offentliga värf äro icke hennes stolthet. Men måste hon derföre vara känslolös för menniskoslägtets högre väl? — En familjekrets, som skall vara säll och afundsvärd i sin huslighet, måste innesluta ett hvilosäle åt en offentligt verksam man. Men skulle qvinnan nu, en medlem af denna lyckliga krets, som smekande omgifver den ädle patrioten, — skulle hon endast visa sinne för smek, joller och småbestyren? icke hysa något deltagande för hans högre sträfvande, för målet af hans modiga nit, för hans bästa mödors framgång eller misslyckande? Ack, Adolph, hennes hjerta kan klappa varmt för mannens stora ideer! Och hennes mildhet, hennes fintlighet kunna framkasta mången anmärkning, månget råd, som äro gagneliga för det allmänna bästa. Mannens sträfbet och häflighet beköfver höra en saktmodig granskare; hans djerfhet kan ofta behöfva en vink af den räddt försigtiga. — Och när ban vid sitt jätteverk i sin otålighet lätt ledsnar och tröttnar, så är det i den tillgifna qvinnan ban finner den verksamt