Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1843, sida 2

— S ————————5 Ottilia: Endast hos honom?! — Kanske hos en broder, om ödet gifvit mig den. Adolph: Men kunde en vän icke vara i broderns ställe? Ottilia: (halfhögt, liksom för sig sjelf) En vän. — sklastigt albrytande tankegången). Solen är nedgången. Vi uppehålla oss för länge här. Adolph: Solen är nedgången, — huru kort en dag är! Marmo: (på afstånd) Klockan är tio slagen ! — 60 vänner, klockan är sängdags! Hvar ämnen J tillbringa natten? Om I icke bett er till gäst hos haren, eller nattugglan, så följen med oss. I tamburen hos fru ILiljenfeld. Ebba: (till Adolph Norehn) Och förblir det fåfängt att att be er stiga in? Det är ej första gången i dag, som mina böner intet kunna uträtta, sedan ett par veckor ha de förlorat allt välde öfver er. Men, vänta, jag skall klaga hos farbrodern öfver — — Adolph: Ursäkta, vredgas icke på mig, bästa fru Liljenfeld, jag vill gerna stanna, men — det är mig ej möjligt nu. : Ebba: Jag kan ej vara obillig och begära en omöjlighet af er. Jag har inte mera att be. — Dock — ett kanske. Er gode farbror har helt strängeligen ålagt mig att i hvart bref till honom bekosta några rader på er, hvari jag får omnämna, huru jag funnit hans käre Adolph — vid helsa, eller krasslig, vid godt, eller elakt lynne och dylikt. På en fjorton dagar har jag emellertid knappast fått se eder. Jag är alltså i förlägenhet, hvad jag skall berätta för den envisa farI