hgen tillåter representanterna blott en månads tid från riksdagens början, för alt inlemna särskilda motioner. Lusten, delsatt gagna, dels att lysa med sin ifver och att efterlemna spår af sin verksamhet, förleder mången att framkomma med obetydliga förslag och att inlemna sådane i samma ämnen, som andra redan hafva behandlat, hvarvid det ej sällan händer, att ända till 30 motioner inkomma i fråger af allmännare intresse, t. e. om bränvinsbränningen. Man hade önskat att undgå detta, och att tillvägabringa en öfverenskommelse om att åsidosätta alla mindre vigtigare ämnen, och attingifva ett enda förslag, angående de vigtigare, hvarigenom det, då det remitterades till utskottet — ty alla förslag måste remitteras till ett sådant — stod enhvar frilt, att förena sig dermed, göra tillägg och anmärkningar, och hvarigenom samma afsigt, men med mindre tidspillan kunde uppnås. Detta var dock ej möjligt att ernå, utan motionernas ström flöt likaså strid och svällande på denna riksdag, som vid de föregående, och utskottens tid unpptogs af en mängd obetydliga saker, som utan skada, hade kunnat hyila, och som egentligen aldrig borde vara föremål för riksdagssörhandlingar. Härtill kom ännu regeringspartiets sträfvan, alt förvirra och försvära riksdagens gång, hvilken sträfvan isynnerhet tydligt visade sig hos adeln och preslerna. Ialens mängd är här omåttligt stor, hvarpå den aftager i samma förhållande som riksständens rangordning, så alt t. e. då en sak kan afgöras i bondståndet vid en enda session, upptager den stundom 40 eller 42 hos adeln; och medan bondeståndets bord ibland är tomt på utskottsbetänkanden, det vill säga ämnen till behandling har adeln ej sällan 30 å 40 sådana oasgjorda. Den andra omständigbeten, som störde riksdagens gång, var följande: Ehuru ständerna 41869, genom eti sormligt riksdagsbeslut införde näringsfriheten, har regeringen likväl sörstätt att kringgå denna lag, och att bindra beslutets verkställighet, oaktadt det aldrig har blifvit sormligt upphäft. Borgarståndet bar ännu ej uppnått den statsekonomiska insigten som ölvertygar om frihetens nödvändighet, just för näringarnes bestånd; det anser skrå och prohibitis-väsendet, såsom ett vilkor för dess blomstring, huru mycket erfarenheten också hade bordt öfverbevisa det om dess villfarelser, och då regeringen har den ekonomiska lagstiftningsrättigheten, aktar den sig nog att inrymma en utvidgning åt friheten, som skall göra denna klass oberoende af dess ynnest, och följaktligen beröfva den en mängd anhängare. Ständerna hafver dock, genom rättigheten att bestämma tulltariffen, ett ganska verksamt medel i sina händer att upplifva eller förlama handel och industri, genom att bestämma högre eller lägre tullafgifter, som i verkligheten utgöra förbud emot tillåtelsen alt införa varor. Detta ämne har således alltid utgjort en vigtig och tidspillande riksdags angelägenhet, och derföre varit ett erisäpple, genom hvars utkastande, man alltid har varit säker på att störa enigbeten mellan ständerna, och att utså fröet till tvist och stridigheter. Hvarje insigtssull säderneslandsvän önskade säledes att undvika denna farliga klippa för harmonien mellan för öfrigt likasinnade, och många sådane hade kommit öfverens att alldeles ej vidröra detta ämne, och, om det af någon bragtes å bane, söka att nedtysta saken och afvärja discussion deröfver. bet var dock ej möjligt at upprätthålla detta beslut eller göra det allmänt. Frågan väcktes snart och upptogs med begärlighet, dels af verklig, men oöfverlagd ilver för sa ken, dels af regeringens anhängare, hvilka häruti sågo ett esterlängtadt medel att bryta enig: heten hos oppositionen och att utföra en di version, ett angrepp i flanken, som skulle om ej nedslå motståndet, åtminstone splittr: dess krafter. Planen lyckades blott alltför väl Den kastade handsken upptogs af alla prohibitif systemets förfåktare, bland hvilka några onekli gen vore redliga, iusigtssulla och fosterländsk sinnade män, men sörblindade af vana och föru fattade meningar i detta hänseende, och natio nen hade verkligen den sorgen att se några a dessa, under riksdagens lopp, affalla ifrån des sak. — Regeringen vann dock ej heller på denn väg, som vi under fortsättningen af denna re sumåe af 41840 års riksdag, vilja visa, ov TR SA TR NV