dande till långt större resullater, än som sedan inträffade. Sådana styrande telemenler fatIor helå Standet, men merendels begagnar allmogen den rättigheten, att tre härader kunna förena sig om en representant, hvarigenom deras antal, som oftast, ej blir 400. Bruksegarnes inträde i borgarständet, var den enda koncession af någon betydenhet, ty derigenom inträdde en verkligt sjelfständig, bildad och ansedd borgarklass bland sländerne, ehuru antalet af de medlemmar den erhöll rättighet att ditsända, blott var 5. De inträdde der för första gången riksdagen 4834. Den kraftiga, lugna, men bestämda opposition, som elt par al dem utvecklade, asskrackte emellerlid lika så mycket regeringen från alt medgisva nya reformer, något hvarför den redan förut ej hade serdeles böjelse, som den visade nationen nödsändigheten, att göra påstående derom, då redan denna lilla reform visade sig så nyttig. Under sådana förhållanden sammankallades ständerna till lagtima riksdag 4840. Vissnöjet med det rådande systemet hade blifvit så allmänt att det nästan var blott en enda röst om nödvändigheten af en reform, och en gemensam öfvertygelse derom, att reformen måste komma från ständerna. Valen följdes derför med en hittills exempellös uppmärksamhet, och utfföllo jemväl i högre grad än någonsin förut, i nationell anda. Detta var särdeles händelsen i det stånd, som egentligen kan sägas representera nationen — bondeståndet. Man räknade, att af dess medlemmar, högst en sjerdedel ej var afejorda oppositions-män och äfven dessa kunde så litet sägas vara hofvets algjorda anhängare, att vid vissa saker af stort intresse, t. e. utgiftsposter, höjdes ofta icke en enda röst, för att understödja regeringen. Bland borgareståndet, var den afgjorda majeriteten på oppositionens sida, och i sjelfva prestståndet balancerade den på 4 åa 2 röster, hvarför majoriteten likväl, vid de flesta tillfällen, kunde anses vara mot regeringen. Det kunde således förutses att i utskotten, på hvilkas sammansättning riksdagens gång, till en stor del, beror, skulle oppositionen blifva rådande hos de tre valda stånden. Af adeln hoppades man intet. Men regeringens oförsigtighet verkade här, hvad nationalandan ej hade kunnat göra. Hofvet var nämligen så säkert på sin sak, att det ej trodde sig behöfva iakttaga det vanliga afseendet, ej en gång behöfva göra aftal med sina anhängare och försäkra sig om deras tillgifvenhet och medverkan. Man affattade vallistorna utan föregående rådplägning, och kringsände dem helt simpelt, likasom ordres. Detta väckte förlrytelse hos alla dem, som deras beroende ställning eller karakterssvaghet ej hade beroöfvat all sjelfständighet, och, till allmän öfverraskning, utföll adelns val till utskotts-ledamöter, i en likaså antiministeriell riktning, som hos prester och borgare ; i bondeståndet blef blott en enda ministeriell kandidat vald, och det endast derigenom, att han förut gaf den heliga försäkran, att han vid alla tillfällen, ville rösta mod oppositionen, ett löfte, som han likväl sedermera ej ejorde sig nägot samvete af att bryta, troligen på grund deraf, att alla oppositionsmån, af de servila, blifva ansedde, såsom politiska kättare, och, att man, enligt katolicismens läror, ej är förbunden att hälla sina löflen mot kältare. Hvad som måhända också bidrog något till detta resultat hos adeln, var åtskilliga af dess medlemmars missnöje med den dåvarande ministerpersonalen, som de ville aflägsna; men den framförallt verkande orsaken var dock regeringens sorglösbet. Detta resultat bestämde redan i början riksdagens karakter, såsom i allmänhet nationell, och spädde framgäng at reformernas sak. Hade det imellertid, bland ständerne befunnit sig en eller flere män med kraft, insigter och anseende nog, att ställa sig i spetsen för oppositionen, för att utgöra dess anförare och föreningspunkter; och derigenom gifva sakernas behandling enhet och sammanhang, så hade dess verksam het kunnat blifva bestämdare, raskare och letades likväl; ty det allmänna iaktiagandet, alt vår tid är fattig på utmärkta statsmän, bekråltade sig äfven här, och måste så mycket mer göra det, då man betänker att adeln är den enda klass, som hittills försett kandidaterna till de högre statsembetena, och, att dessa uteslutande äro i regeringens tjenst, valda af den, efter dess åsigter och intressen, och, att sådan som herrn är, sådan är också tjenaren. Den önskvärda enheten och sammanhållningen uteblef dersöre, man rådslog väl om ett och annat i ständernes serskilda meninasfraktioner, men hela oppositionen hade ingen gemensam berorings-och samlingspunkt, den gamla ständsskilnaden utkräfde sin rätt, ej med hänscende till afsigterna; ty derom var man enig, men i frågan om medlen; I det föråldrade tung va machineriet för ärendernas gång, utöfvade sin förlamande verkan, och riksdagen blef dragen ut på längbänken, likasom dess föregångare, något, som alltid är skadligt genom förslappningen at den från hemmet medförda friska viljan, genom tröttheten. vid bufvudstadstifyvet, längtan efter hemmet och de enskilda angelögenhelernas vård, samt nödvändigheten alt då och då afläg ssna sig på några veckor, hvilket ej sällan yttrar ett skadligt in