Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1843, sida 3

Ottilia: För min oro ha båda solklara uppenbarat sig. Huru dock framställa dem tydligen för dig?! — Besinna. Helge, besinna, att Ottilia Wilm ej nämnes af stadsqvallrets tungor med större vanärande tillvitelser, ån Marmos syster. Och Adolph skildras, som en oförderfvad, sedig yngling. Skall ban icke afskräckande beröras af ryktets orena, läufärdiga röst? Han skall undvika mig, fly mig, innan jag trädt under hans ögon! i Marmo: Bah! ingen fara. Hans öron hafva ej ännu besökt dessa samqväms torg der stadens skandaler och kärlekens galanta äfventyr afsjungas; annars hade han satt på vakt en kall värdighet emot min sig insinuerande beställsamhet. Han går ännu i godtrogenhetens barnskor, och jag skall nog med exemplarisk påhångsenhet sköta min ungersven så pass en tid bortåt, att han ej må uttrampa dem. Derunder lägger du an på hans eldsängda känslighet, hans varma blod; din skönhet, din öfvade konst att behaga sänder ej slöa pilar och tager ej galet sigte; du fullbordar eröfringen. Och sen må hela verlden spy klander och förakt på dig, tör honom är du i alla fall den triumferande. Hans passions enda ögonmärke är det älskade föremålet, såsom det tillika intagande och hängifvande uppenbarar sig för hans bernsade blick ; icke ser han till höger och venster, hurn den dyrkades bild äterspeglas der. Nej, han måste älska dig. vore det också till trots af sin egen karakter. Ottilia: O. om han älskade mig! Marmo: Det är en kristlig önskan, den kan med tilltörsigt på förband qvitteras som förverkligad, ty dina trollkonster sveko ännu aldrig, når det gållde att frammana lidelsen hos en varmblodig yngling. Ottilia: Om han älskade, hvad vore det då för honom: att förlåta mig! ö Marmo: ÄÅfven ifrån den sidan betraktad, förblir din seger oruhbelig. Den lycklige verliebte skall till och med finna det älskvårdt. att den skö