Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 3

n, den varaktiga lyckan, men på ett långt afånd, onpyhinnelig. 0, att jag kunde återvända till min barndoms hem,, på ens sällskapliga vimmel: Ödet arar: omöjligt! Och menniskorna ropa: omöjligt! r jag, luttrad af ångern, renad af omvändelsen, I: börja en förbättrad lefnad. Nej, till den förppade räckes ej barmhertighetens hjelpsamma nd af de vällotitade, de lyckliga på jordeas ring; den vänder sig föraktligt bort från den arma, m år vanställd af lasternas koppårr. Men sjelf åste hon till sin dyra räddning undfly den vederyggligt besmittade skaran, som, berusad af synns opium, egnar sig osaligt åt vämjeliga utsväfngar. — Finnes alltså annan utväg, ån den, hvarsjelfmordet rusar fram ? Marmo: Kors för tusan! mitt målföre står handlet framför detta ordflöde af beskärmelser. Paura, och låt mig tänka efter; men fan kan koma ihåg hela din ståtliga klagan. Emellertid frår du efter en annan uträg, än den, på hvilken dsnad vid lifvet riktar sitt pekfinger. Hör hit, ttilia lilla, jag har en båttre milstolpe till svar, om visar midt in fi!jordens lustgård. Om dina bblerier icke qväfi den sista gnista af eftertanså öfrerräg, hvad jag säger. — Jag har gjort bekantskap, som för dig skall bli en eröfring, lysande, herrlig, ovärderlig eröfring. Dina önskngars dröm skall gå i fullbordan; vakna åter till k och seger med skönhetens vapen. Denna gäng all din bortskämda smak godkänna föremålet, ty ckrare yngling har ej bönfallit om din gunst. Och nna älskog måste gestalta sig efter ditt ideal, vara ömse sidor mera. än speculation och affär ; ty 8 känner er båda, älskvärda svårmare, — Nå, se Så förvånad, så föraktligt på mig; jag vill aldrig 0, att du kan tveka att följa mig och mina råd h uppträda leende och strålande, som kärlekens usande prestinna. Det intryck, som din sällsynta ömhet lär åstadkomma är ej tvifvelaktigt och af