Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 3

vilja yppa min härkomst. Du utgifver mig för din syster. Marmo: Du är min snälla syster, det är så säkert afgjordt oss emellan, som hade det skett melIlan pappa och mamma. (De vilja gå.) Ottilia: (stannar plåt-ligen åter) Ah, se der — hon! det är verkligen hon! Marmo: Det är ett vålväxt fruntimmer, åtföjdt af sin gamle tjenare, som komma hitåt. Men vägen tyckes vara bred nog, att vi kunna gå förbi hvarandra. Ottilia: Hon kommer bit; hon uppsöker mig. I henne uppenbarar sig barmhertigheten för mig. Hon förer tröstens ord till mitt hjerta. , Marmo: Hva sa? Nu går det omkring för mig. Andå ett möte, i trots af dränknivgshistorien ? Eller har den der damen fattat lika starkt tycke, som Du, för det klara vattnets rena sandbotten? At det ett badsällskap med gubben på köpet? Ottilia: Lemna mig; aflägsna Dig. Fråga ej nu. Se, bon stannar tvekande, Din närvaro skrämmer henne. Bort med Dig! Marmo: Jag vore väl en narr, om jag åter lemnade Dig vind för våg, sedaa jag kuappast bragt pig råtta kosan. Hvad ämnen J taga Er före är? Ottilia: (otåligt) Hår är min hard, jag lofvar följa dig hem, när jag samtalat med henne der. Frukta icke, jag vill lefva nu, vill se Adolph Norehn. Men du mäste lemna mig, genast. Du lemnar mig. (mycket bönfallande) Lemna mig. Marmo: Hm, du lofvar snållt; jag kan då obekymrad retirera; mäste vål retirera, på det ej någon beskyllning för tyranni må drabba mig. Dock fattar jag posto i närheten, och låter mina blickar omsväfva er. Och kom ihog vid edra förhandlingar, att jag längtar efter deras slut. — (Han går). (Forts.) —— —